Större risk för storstadsbor att bli psykiskt sjuka

Att bo i en storstad är ett hot mot den mentala hälsan, skriver Expressen idag.

Under de år jag varit sjuk, så är det en insikt jag också har kommit fram till och jag har tydligt märkt mitt behov av naturens lugn.

Städer består av oljud, alltför många människor som rusar runt, buller, grälla färger och annat som pockar på uppmärksamhet, kort sagt allt det som överbelastar våra hjärnor med intryck som måste processas och tas om hand.

Naturen, oavsett om det är i skogen, vid havet, i trädgården eller någon annanstans, ger helt andra intryck, som vi som människor är vana vid sedan tusentals år: Naturliga färger, synkroniserade rörelser när vinden prasslar i växtligheten och samtidigt stryker vår hud, ljud och dofter som vi mår bra av och ofta har positiva minnen av och definitivt inga människohorder som drar förbi, utan istället ett fåtal möten, med ögonkontakt och kanske en hälsning.

Jag har under de sista tio åren haft svårt att förstå att människor alls klarar av att leva i staden och kan inte förstå hur det kan vara högstatus och orimligt dyrt att bo så centralt som möjligt! Trots att jag själv levde mina första 40 år i en storstad och såg det som naturligt....

Politikerna måste börja prata med varandra!

TCO:s ordförande, Eva Nordmark, skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet, bland annat att: "Nu måste politikerna sluta tjafsa och i stället göra upp om sjukförsäkringen. Vi måste bort från ordningen där sjuka utan arbetsförmåga tvingas ut ur försäkringen och bollas hit och dit i försäkringssystemen ofta med allt lägre ersättning."

och att: "Det duger inte att säga att förslagen som nu ligger på bordet inte går att genomföra för att de kostar pengar. Det är självklart att en sjukförsäkring som ger fler sjuka rätt till ersättning kommer att kosta mer än det gör att kasta ut människor utan ekonomisk trygghet. Idag tvingas sjuka att söka försörjningsstöd eller ekonomisk hjälp från anhöriga eller kyrkan för att klara vardagen. Det är inte en värdig ordning för sjuka människor. Det är inte heller hållbar politik i längden att låta kommunernas försörjningsstöd ta hand om sjuka människors försörjning."

Dessutom är det väl så att sjukförsäkringen går med miljardvinst? Pengar som vi sjuka och de fortfarande friska betalt till en försäkring som ändrar reglerna allteftersom, oavsett om försäkringsskadan redan inträffat eller ej.

Men för att se det ologiska med nuvarande ordning måste man ju först inse att människor inte är av naturen lata och oföretagsamma. Man kan ju börja med att tänka på människorna i sin närhet, om de i allmänhet är lata och oföretagsamma? Sedan kan man ju undera på om det är troligt att just de personer man själv omger sig med är så annorlunda från resten av oss? Hade vi verkligen kunnat utveckla vår nuvarande civilisation om majoriteten av oss verkligen vore så slöa och slappa?

Men det är skickligt iscensatt: Först riktas debatten in på att friska människor utnyttjar sjukförsäkringen för att slippa jobba och dessutom att fusket är så utbrett att det är nästan osannolikt. Vilket det också var, upptäckte man när man väl började undersöka saken. På samma sätt visade det sig vara med de förment friska människor, som fortsatte vara utan arbetsförmåga även efter det att de utförsäkrats, omförsäkrats eller nollklassats.

Men det fiffiga med detta upplägg är att trots att det hela visade sig vara falsk propaganda, så hade majoriteten av befolkningen gått på den, utan att inse att de står i tur att drabbas eftersom de ju vet med sig själva att de varken är fuskare eller lata utnyttjare.

Problemet för politikerna är nu att gruppen som inser hur illa det är ställt hela tiden ökar, i takt med att männsikor själva eller deras anhöriga drabbas av de omänskliga reglerna när de som mest skulle behöva samhällets stöd!

Artikeln finns upplagd på Svenska Dagbladet.

Välkommen till Mitt enstaka liv!

Bloggen, Mitt enstaka liv, startar jag för att jag är så trött på att hela tiden avfärdas som ett "enstaka fall" i debatten. Vi som har drabbats hårdast av den nya sjukförsäkringspolitiken är ju bara "enstaka fall" och därför inte så mycket att bry sig om!

I många år har jag nu känt en enorm maktlöshet, när jag fått läsa och höra att vi långtidssjuka är fuskare, ovilliga till arbete och egentligen bara behöver ett ekonomiskt incitament (dvs förlorad eller sänkt ersättning) och en spark i baken för att bli arbetsföra. Dessutom skall vi tydligen vara offer, för anledningen till att vi inte arbetar är att försäkringskassan tidigare gett oss sjukersättning och ingen har frågat efter oss!

Jag är varken offer, fuskare eller ovillig till arbete! Jag har bara inte haft förmågan och energin att klara av att arbeta på grund av sjukdom! Men nu har jag åtminstone återfått så mycket energi, genom tillägg av Liothyronin till Levaxinet, att jag orkar börja protestera!

I mitt "enstaka fall" skulle det alltså fungera bättre med en effektiv medicinering, rehabilitering och en uppdaterad hypotyreosvård, än vad det gör med utförsäkring, utanförskap och osynliggörande!

Tidigare hade jag åtminstone en handläggare på Försäkringskassan, jag skickades på utredningar och någon var huvudansvarig för min rehabilitering. Efter min "friskskrivning" är det ingen som, under de dryga två år jag varit utslängd ur systemet, undrat hur det går för mig eller vad jag skulle behöva för hjälp för att kunna komma tillbaka!

Jag har ändå tur för jag har kvar min anställning och därför har min arbetsgivare gett mig det stöd jag behöver i min väg tillbaka, men som samhället egentligen borde stått för!

Jag är helt utraderad ur statistiken, eftersom jag inte uppbär någon som helst form av bidrag utan lever på min mans inkomst! Alltså en av dem som nu räknas som helt självförsörjande! Jag är en seger för den nya sjukförsäkringen som minskat ohälsotalet med så många tusen enstaka människor!

När jag försökte anmäla mig till det nya Arbetslivsintroduktionen på Arbetsförmedlingen, fick jag veta att jag inte var utförsäkrad och därför inte ingick i målgruppen. Jag var bara friskskriven av Försäkringskassan.

Med hjälp av endast två namnteckningar, försäkringsläkarens och handläggarens, förvandlades jag från helt arbetsoförmögen till fullt arbetsför från en dag till en annan, utan någon form av rehabiliteringsinsats, arbetsträning eller annan behandling.

Något sjukvården och alla mina läkare misslyckats med under nästan ett decennium! Fantastiskt effektivt! Vore det inte redan infört så borde det absolut införas som ett sätt att öka folkhälsan! ;)

Den grupp jag nu tillhör har nyss fått ett nytt namn, "Nollklassade". Det är vi som enligt vad det sägs aldrig har kunnat ta oss in på arbetsmarknaden och därför inte har någon SjukpenningGrundande Inkomst, SGI, och därför tvingas leva på vår familj, på gamla besparingar eller socialbidrag när vi friskskrivs av handläggaren.

Det fiffiga, för samhället och skattebetalarna, är dock att alla vi som friskskrivs utan att kunna gå tillbaka till arbetet dagen efter det att beslutet träder i kraft, vi förlorar vår SGI direkt. Och då får vi skylla oss själva, för vi har ju papper på att det inte är någto fel på vår arbetsförmåga!

Det finns ju olika teorier om hur många liv vi har, men det är ingenting jag kommer att ta upp här. Just nu är detta det enda liv jag har och det är detta enstaka liv jag kommer att beskriva i den här bloggen.