Andra patienters berättelser

Igår berättade Kicki om det bemötande hon fick vid besöket hos sin endokrinolog i inlägget Sjuttioförsta dagen. Själv är jag så tacksam för att jag för tillfället har två så bra läkare! Att man skall känna tacksamhet för något som borde vara självklart är i sig konstigt, men efter ett tag som patient så har man upplevt det mesta....

Kicki har jag bloggat om förut, hon ligger någon vecka före mig i behandlingen, så jag följer hennes blogg med stort intresse. Just nu förfäras jag av det bemötande hon fick hos den specialist, som kanske ser det som viktigare att rädda sin egen prestige (om man föreskrivit Levaxin som det enda möjliga läkemedlet under alla år som verksam läkare, så kanske det inte är så lätt att ändra åsikt och inse vilken skada man gjort?), än att hjälpa varje enskild patient att må så bra som möjligt?

Ann-Christin skriver också om detta idag: Läkarna föder oss med rena lögner- men vi är läskunniga. Hon har även skrivit Ett mail till Kajs-Marie. Kajs-Marie är en av de få läkare som vågar sätta sig upp mot etablissemanget, för patienternas skull. Hennes brev där hon slår larm till Socialstyrelsen m.fl: Vittnesmål och larm från verkligheten med önskemål om ingripande och vidtagande av nödvändiga åtgärder.

9 veckor

Under veckan har jag först tagit nya prover och därefter haft samtal med läkaren. Jag ligger fortfarande lågt, om än inom referens, så jag ökar på med en halv extra tablett per dag, dvs 2½ grain = 150 mg. Hoppas detta skall ge mig mer energi tillbaka...

Under veckan har jag haft ett par pigga stunder, då jag kunnat ta mig ut i trädgården och höststädat lite, men mest har jag varit så trött, så trött.... Ingen lust och ingen ork.... Fast jag så gärna vill.... Särskilt vara ute- för det mår jag ju så bra av! Hade tänkt åka och handla idag, så att min man skulle slippa göra det i helgen, men jag klarar bara inte av det....

Hoppas nya dosen gör susen, för jag har ju så mycket lust, ork och engagemang inom mig egentligen- det är ju bara det att jag inte har tillgång till den! Och ju mer jag försöker nå den, desto svårare är det..... Förstår om det låter konstigt!

Hoppas på att kunna ge en mer positiv rapport nästa gång!

Förfalskade intyg en väg att friskskriva sjuka människor?

Intressant om hur utförsäkringarna går till: Sanningen om Försäkringkassan- kommentar från en anställd

Hittade länken hos Ann-Christin, fd Sköldpaddor-bloggen: Försäkringskassan och dess jurister förfalskar sjukintyg

Hoppas någon, med resurser för detta, undersöker detta närmare, för det är ju inte första gången dessa anklagelser framförs. Redan i mars 2010 fanns denna artikeln i Aftonbladet: Jurist förfalskade Anitas läkarintyg

Även om det bara gäller "enstaka fall" så kan väl inte målet att utförsäkra så många som möjligt vara viktigare än en rättssäker hantering och en seriös bedömning!???

För egen del är jag mer drabbad av försäkringsläkarsystemets undermålighet, med summariska, snabbskrivna intyg som går emot samtliga andra läkares kvalificerade utredningar, men även av att jag saknar de juridiska kunskaper jag hade behövt för att kunna hävda mig inom systemet. Det är en historia jag berättar en annan gång.....

8 veckor

Nu har jag ätit Amour Thyroid (naturligt sköldkörtelhormon från ekologiskt uppfödda och noga kontrollerade grisar) i 8 veckor. Jag hade räknat med att bytet från de syntetiska (Levaxin + Liothyronin) till den naturliga skulle kunna ställa till det, för jag är väldigt känslig för varje form av förändring i medicineringen, men jag hade inte trott att det skulle vara så här jobbigt!!!! Jag byter ju för att det skall bli bättre!

Under de här åtta veckorna har jag gått från en tablett (1 grain = 60 mg), via 1½ till 2 tabletter /dag. Nu har jag ätit 2 tabletter per dag i fyra veckor, så i början av nästa vecka skall jag åka till sjukhuset och lämna blodprover. Därefter skall jag tala med min läkare om en eventuell höjning av dosen och det tror jag att jag behöver!

Jag har inte klarat av att jobba mina 2 timmar/dag de senaste veckorna och det beror troligen på att jag ligger för lågt i dos och därför har sämre med energi än tidigare. Under dessa dryga två veckor jag varit sjukskriven och haft möjlighet till återhämtning, så har iallafall många av symtomen klingat av; tinnitusen är tillbaka på en uthärdlig nivå, jag är stabilare och går inte lika ofta in i dörrkarmar, hörn och dörrhandtag, jag har inte haft några yrselattacker på säkert två veckor, jag är inte längre lika lättstörd (tex av att jag blir tilltalad) och inte heller lika lättirriterad och stingslig osv.

Däremot är min energinivå mycket låg, men de senaste dagarna har jag vaknat piggare på morgonen och även orkat gå ut i trädgården- vilket är mitt bästa sätt att återfå energi! Men för att klara det måste jag först ha tillräckligt med energi att lägga på det....

Att medicineringen har en avgörande roll i att jag nu är så "låg" är det nog ingen tvekan om, däremot vet jag inte hur stor del som beror på att jag lägger allt för mycket av min, mycket begränsade energi, på att försöka att klara av att arbeta de 10 timmar i veckan som jag lyckats uppnå. På semestern tog det fem veckor innan jag fick upp näsan över vattenytan och började må bra, då hade jag lagt precis all energi jag hade på att klara av att jobba fram till semestern.

Femte semesterveckan hade jag även ätit den nya medicinen i en vecka och visste inte riktigt vad min återfunna energi kom ifrån. Därefter blev jag ju mycket sämre, med symtom på att jag fick för lite T3 och vet därför inte vad som är vad.

Efter 7 veckors semester jobbade jag två veckor och en måndag innan jag kraschade igen. Helgen innan min senast arbetade måndag hade jag haft båda mina systrar och deras familjer här, vilket jag brukar undvika för att jag behöver spara mig inför jobbet. Dessutom har det tillfälligt varit en hel del annat omkring mig, av personlig och privat karaktär, som jag inte kan välja bort.

Börjar fundera på om det verkligen är vettigt att jag skall undvika allt som kan kallas liv, bara för att jag skall kunna arbeta mina 10 timmar? Är det vettigt att jag inte kan umgås med andra människor på min fritid, inte kan utsätta mig upplevelser och intryck, som att tex gå och handla, gå ut och äta middag eller liknande, för att min hjärna då överbelastas så att jag inte klarar av att jobba efter helgen eller dagen därpå? Är det vettigt att jag inte hinner återhämta mig på fem semesterveckor? När jag faktiskt bara jobbar 2 timmar/dag i ett arbete särskilt anpassat till mina begränsingar och behov????

Hoppas att svaret är att jag behöver mer sköldkörtelhormon och att jag då får tillgång till ett mer normalt liv igen!!!

Aftonbladets tipsarkiv 2

Hjälp oss obehandlade att få tillbaks våra liv. Snälla!!! har halkat ner från tredje till femte plats, trots stor aktivitet. Just nu 289 som rekommenderar tipset och 285 kommentarer, mestadels med egna erfarenheter.

På första plats kommer ett annat tips som också känns angeläget för mig: Försäkringsbolagens sponsring av sjukförsäkringshaveriet. Där finns nu 434 rekommendationer och 27 kommentarer.

Båda ämnena är ju väl värda en genomlysande granskning så jag har rekommenderat båda!