29 januari 2012

Livsfunderingar

Anne Lundberg porträtteras i dagens GP och där uttrycker hon något som jag tycker är värt att spridas vidare:

"Jag tror inte att jag har fått jobbet för att jag är snygg, och då behöver jag inte vara rädd för att förlora jobbet om jag blir gammal och ful. Jag tror att jag gör det jag gör för att jag är bra på det. Och då blir jag bara bättre på det, ju äldre jag blir och ju mer erfarenhet jag får."
Så underbart sagt!!! Och vilken motvikt till dagens utseendefixerade och ungdomsinriktade samhälle!

I veckan hörde jag på radion, att det har blivit lättare för "äldre", dvs 50+, att få jobb. En 62-åring intervjuades och hon hade inte trott att hon skulle ha en chans att få ett nytt jobb när hon blev uppsagd, men har nu fått ett fast jobb hos en arbetsgivare som ser mer till erfarenhet än ungdom. Båda delarna behövs förstås, eftersom de kompletterar varann, men jag har aldrig förstått varför man inte värdesätter erfarenhet och förvärvad kunskap mer i Sverige! Även en 62-åring har ju minst 3 års arbete kvar att utföra för sin arbetsgivare och idag när tanken är att vi skall jobba till 67 eller 69 eller till och med 79 års ålder så är det ju dumt att kassera människor redan innan 65!

Jag "upptäckte" Anne Lundbergs storhet som programledare i tv-serien "Himlen kan vänta". En underbar och livsbejakande serie, som följde några personer som drabbats av svår sjukdom och trolig död. I dagens porträtt får hon frågan om hur mötet med dessa personer påverkat henne och en del av svaret handlar om livet och dess mening:
"Det var få av dem vi följde som började hoppa fallskärm, sålde villan eller seglade jorden runt. Det var ingen av dem som ångrade att de inte jobbat mer. Det som blev viktigt var alla nära relationer, man ville äta frukost fler morgnar med sina barn, gå ut med sina bästa kompisar och dricka öl, träffa sin brorsa på tu man hand och ha förtroliga samtal. De blev duktiga på att leva i nuet, att uppskatta vardagliga ting. Det som till synes inte verkar så upphetsande, men som är fundamentet i livet. Att inse att en grå tisdag i november är lika viktig som en nyårsafton eller julafton.
- Man kan se fram emot festen på lördag, men då blir alla dagar fram till helgen en transportsträcka. Som man bara betar av. Men de är också precis lika viktiga. Det är dagar i livet som man inte får tillbaka."
 Kan det sägas bättre?

Insändarsidan i dagens GP innehöll också funderingar om livet och vilket samhälle vi vill ha, i En ensam mammas funderingar:


"Skriver dessa rader ur mitt perspektiv som ensamstående mamma som bor i en förort som förfaller och arbetar i stadens äldreomsorg. Hur är det tänkt att jag överhuvudtaget ska få denna vardag att gå ihop med arbetstider som ligger på helger kvällar och storhelger?

 Finns det barnomsorg när jag jobbar? Nej. Räcker min lön till att försörja mig och mitt barn? Nej. Kan jag åka på solsemestrar? Nej. Har jag råd att ha bil? Nej. Skulle jag få låna pengar på banken? Nej.
Samtidigt som dagstidningarna översvämmas av kändisars skattefusk och kommunägda bolags fiffel och den bedrövliga äldreomsorgen. 

Jag skäms över hur vårt samhälle förfaller, ingen stolthet, värdighet eller ärlighet finns där.
Det är jag, den ensamma mamman som inte alltid har råd att köpa nya dammsugarpåsar och inte alltid har pengar till en liter mjölk, som går till jobbet inom den göteborgska äldreomsorgen, med andan i halsen.

Jag har ett arbete där jag ska underlätta och stötta våra sjuka och äldre. Vilket jag gör efter allra bästa förmåga. Jag är mycket stolt över min arbetsinsats, ibland tryter min ork, men jag skulle aldrig lasta det på mina omsorgstagare eller deras anhöriga. Och många med mig sliter på samma sätt.

Min frågeställning är, vad är det då som driver eller vad är det som gör, att vissa oftast redan välbeställda, med god min, kan smita undan skatt, fiffla med gemensamma medel för att sko sig själva?

Skäms på er giriga!
Hur tror ni då att min motivation blir, att ytterligare försöka förbättra den mänskliga välfärden för mina medmänniskor, med mitt utgångsläge. Våra löner måste hållas nere, det har vi alltid fått höra, då det är en stor kostnad för samhället. Äldreomsorgen är finansierad av skattemedel och den behöver kosta, men för det krävs åtminstone, att alla hjälps åt att bekosta den och skam åt er som inte vill vara med och betala för den, måtte ni inte bli gamla och sjuka.


En alldeles vanlig undersköterska"
 Jag har inget att tillägga.

25 januari 2012

Väntan.....

2 veckor sedan jag var på sjukhuset för den rapport Läkemedelsverket ville ha efter ett halvår med Armour Thyroid. Sedan jag kom upp i dos har jag mått riktigt bra, trots lunginflammation med efterföljande astma och all den energi som gått åt bara till att andas.

Min man kommenterade igår att jag inte alls är lika ljuskänslig längre och det stämmer ju, för jag kan sova även om det inte är kolsvart i sovrummet. Det kunde jag inte förut, då var jag tvungen att täcka för alla ljuspunkter i rummet och ha dubbla gardiner och persienner för fönstret för att alls kunna somna. Jag prövade även ögonmask, vilket skulle varit det enklaste sättet att få det tillräckligt mörkt, men den tryckte mot ögonen så det fungerade inte. Jag har varit väldigt känslig för alla intryck: beröring, ljus, ljud, lukter och emellanåt smaker. Det är så skönt att det minskat!

Annars är det mest revolutionerande för mig att jag ofta klarar mig utan att sova middag! Tills jag började med Liothyroninet sov jag middag 2 timmar varje eftermiddag, vare sig jag ville det eller ej (och det ville jag inte!), för jag kunde inte hålla mig vaken mer än 5-6 timmar åt gången. Med Liothyroninet minskade behovet något och jag kunde ibland bara ligga och vila en halvtimme-timme eller sova någon timme- vilket även det var en stor förbättring!

Med den senaste dosen AT, 3 tabletter x 1 grain, behöver jag oftast inte sova! Det kan finnas andra orsaker, som att jag hade ett helt annat sovmönster pga mina andningssvårigheter hela december- första halvan av januari och att jag ätit kortison (Betapred) för astman de senaste veckorna, men nu har jag slutat med dem så om det håller i sig så har jag verkligen fått en rejäl förbättring av min livskvalitet! Hoppas, hoppas....

Nu väntar jag bara spänt på att Läkemedelsverket skall godkänna en ny licens så att jag kan hämta ut ny medicin på apoteket. Lite bråttom är det, för de jag har hemma nu tar slut vid månadsskiftet och apoteket behöver upp till 3 veckor på sig att få hem nya....

14 januari 2012

Vilken underbar dag!

Vilken underbar dag: Solen skiner och jag kan andas bättre än på månader! Dessutom är jag pigg för första gången på länge!!! Kan det bli bättre!!???

12 januari 2012

Läkarbesök

När jag började jobba igen efter lunginflammationen den 12/12 så mådde jag ju mycket bättre, men hade fortfarande svårt med andningen och hade kvar den envisa hostan- vilket jag hade räknat med och antog att jag skulle behöva ha ett tag innan jag var helt bra. Febern och själva lunginflammationen var ju borta.

Men hostan och framför allt andningssvårigheterna har fortsatt och satt ner min ork rejält. Det har inte heller känts som om det egentligen gått åt rätt håll, men i måndags hade jag en ny läkartid för förlängning av min 75% sjukskrivning och då tog jag upp detta.

Läkaren lyssnade och höll med om att det lät rejält täppt i luftrören och jag blev sedan kvar för flera tester för att se om det fanns en allergisk komponent i det. Resultatet blev iallafall att jag fick ventoline att andas in och kortisontabletter, Betapred, att ta varje morgon. Jag skall också få kallelse till en spirometerundersökning för att ytterligare utreda detta. Alltid är det nåt!!!

Medicinerna jag fick har iallafall hjälpt mig att kunna andas lite bättre, så nu går det ju åt rätt håll.... Hoppas bara att denna astmaincidenten hör ihop med lunginflammationen och inte är ytterligare ett handikapp jag skall behöva släpa på.

I går var jag hos Endorinologen för en utvärdering som Läkemedelsverket vill ha efter ett halvår med Armour Thyroid. Jag tycker att det är lite svårt att veta om jag mår bättre på det naturliga alternativet, eftersom jag först hamnade på en så låg dos att jag ramlade tillbaka flera år i mitt tillfrisknande och därefter, när jag äntligen fick lov att komma upp i den dos som kanske skulle kunna vara tillräcklig (i vilket fall är det maxdosen, så högre än så räknar jag inte med att få lov att gå), så hann jag bara ta den i två veckor innan jag däckades av lunginflammationen och astman. Inte lätt att då veta vad som är vad!

Enligt läkaren så är mina prover de bästa hittills med ett TSH på 0,01 och ett T4 på 15, så det börjar ju arta sig. Vi har begärt ytterligare ett halvårs prövotid för att ha en chans att se hur det fungerar och jag hoppas att det blir beviljat, för jag vill veta att detta inte fungerar innan jag skulle kunna tänka mig att byta, annars har ju hela denna resan varit förgäves! Så jag är inte utom risk för direktimport på egen hand än....

Jag har dock inga problem med att byta tillbaka till Levaxinet och Liothyroninet om det visar sig att jag mådde lika bra eller bättre med det, för mitt enda mål är att jag skall få en så god hälsa och så mycket livskvalitet som är möjligt för mig att återfå idag!

Jag ser alltså inget egenvärde i att ta en medicin som är svår och bökig för både mig, läkarna och apoteket att hantera- om jag inte får en markant förbättring av den! Vilket så många andra fått och vilket var det jag själv behövde få pröva för att veta att jag gjort allt som står i min makt för att få en så god livskvalitet, arbetsförmåga och allt annat som hör till livet!

Liothyroninet däremot ger jag aldrig upp! Det utgjorde skillnaden mellan att överlevnad och att faktiskt börja orka leva!

11 januari 2012

Man vill bli älskad....

I går låg det en bok framme på jobbet och jag kunde inte låta bli att bläddra i den när jag tog paus. Fem gånger mer kärlek heter den och tar upp det faktum att det man ger uppmärksamhet förstärks.

Fem gånger mer kärlek, eller med andra ord: att ge sina bara fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet som tjat, tillsägelser och gränssättning är ett förhållningssätt som ger stor utdelning!

Så självklart och genialt att det inte borde behövas en hel bok om det, men trots det så är det så mycket lättare att tjata om det som inte fungerar än att uppmuntra det som barnet gör rätt. Boken riktar sig till föräldrar och andra som har att göra med barn mellan 2-12 år, men jag tror att detta är så mycket mer allmängiltigt än så!

I boken citeras en dikt av Hjalmar Söderberg:
Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
 
Så sant!
Tänk om vi alla kunde se och uppmuntra varandra så mycklet mer! Om vi alla hjälptes åt för att få en värld där människor inte behövde sträva efter att bli avskydda och föraktade! Om vi kunde börja kommentera det som någon gjort bra, ge ett leende till en hemlös eller säga några ord till en vilsen tonåring som håller på att halka snett. Så lätt egentligen!

Jag minns fortfarande en dam som kommenterade "den vackra färgen på min jacka", en dag när jag var ute på min dagliga promenad under de hemska månaderna i början av 2001. Hon såg att jag mådde skit och gav mig ett leende och några ord på vägen som jag fortfarande kommer ihåg, tio år senare!

Då sov jag 17 timmar per dygn och hade svårt med alla funktioner som har med det dagliga livet att göra: äta, laga mat, sköta hygienen, hålla undan omkring mig- men jag försökte ta mig ut på en promenad varje dag för det hade min läkare sagt var viktigt för att jag skulle bli frisk. Vilket var mitt absoluta primära mål!

Men det syntes nog att jag hade det svårt och hon gav mig några sekunder av sin tid och sitt intresse. Trots att det varit lättare att bara gå förbi så gav hennes ord mig en bekräftelse på att jag fanns och att livet gick vidare. Hon gav mig lite hopp och en positiv känsla under resten av promenaden- även om min jacka, i sanningens namn, nog inte var mycket att hurra för...

2 januari 2012

Mellandagar

Julen och nyåret ligger bakom oss och jag fortsätter att ha rejäla hostattacker och problem med andningen... Hade tänkt jobba i mellandagarna, men tog ledigt i sista minuten- dels för att min arbetsinsats egentligen inte behövs (verksamheten är stängd under julen) och för att jag är så trött, så trött...

Har iallafall deltagit i julfirande, haft besök vid två tillfällen och varit ute en stund och rensat ogräs. Fantastiska vintrar när man kan hålla på med sin hobby hela året runt!!! Och det man tar nu, det har inte kommit upp igen nästa gång man tittar dit..... Så underbart, njutningsfullt att vara utomhus och kunna smågreja utan krav! Ett av de bästa sätt jag hittat för återhämtning- när jag bara orkar ta mig ut och göra något.

Får mig att vilja vidarebefodra ett inlägg som Birger Schlaug, avdankad politiker som inte kan hålla sig ifrån tagenterna, skrev på juldagen: Jag minns en vinter...:

"Jag drar in tjugo löskubik på en dag, sa han. Och lade till: I juletider får skotaren stå på gården. Den står på gården och den kostade trehundrafemtitusen. Men den får stå. Har du suttit en hel dag och skakat i buller och fanstyg så är du trött på kvällen. Trött och tom. Nej, skotaren får stå.

Visst blir jag trött nu också, fortsatte han. Trött med hästen. Trött blir jag. Men inte tom. Jag är trött när jag kommer hem, men inte tom förstår du.


Hästen har sin begränsning, berättade han och muttrade något om att man som skogsbrukare ska sitta och ”skaka i en jävla hytt och göra spår i skogen för varenda pinne som skall hämtas”. Och ensamt är det. Ensamt.

– Men det säger jag dig. Mig lurar dom inte längre. Hästen är bra. När jag kommer hem är jag trött. Men jag är banne mig inte tom. Hur kostnadskalkylerar man tomheten? Men den är minst lika tung som räntan. Vi har blivit lurade, förstår du. Lurade. Tala om det för världen du! Du som sitter och blarrar i teve titt som tätt. Tala om det. Tala om att plånboken, hur stinn den än är, bara kan fylla fickan. Inte bröstet."


 Det beskriver så bra att det finns olika sorters trötthet och att det inte är den fysiska tröttheten som är den värsta, för den är ju egentligen något positivt: Att man har använt och utnyttjat sin kropp så att den är trött och behöver vila, men också att efter en natts sömn så är man okej igen! Väldig skillnad från den trötthet som inte går att påverka, som finns där oavsett vad man gör och hur mycket man än tänker positivt, vilar, äter rätt, kämpar, försöker, ger upp, kämpar på....