22 juli 2012

1 år sedan första tabletten!

Idag är det exakt ett år sedan jag hade förmånen att ta den första tabletten av Armour Thyroid! Det har, minst sagt, varit en skakig resa!

Min ingångsdos var ju en tablett och min läkare (vars första AT-patient jag var) gav mig rådet att sluta med Levaxinet och Liothyroninet ena dagen och börja med AT dagen därpå. Och det hade säkert fungerat bra om jag bara fått rätt ingångsdos, men det visade sig senare att 1 tablett var 1/3 av vad jag behövde- så jag rasade rakt in i Den Stora Tröttheten och balanserade på gränsen till en depression igen.

Som jag minns det så mådde jag bra första veckan- då det fortfarande fanns gamla medicinrester i kroppen, men sedan gick det bara utför. Till ett läge jag känner så väl igen, efter all tid jag spenderat i De Orkeslösas Land!

Efter 7 veckors semester gick jag tillbaka till arbetet och klarade av att utföra det i två veckor innan jag blev sjukskriven i drygt två månader för energilösheten.

Jobbade i två veckor igen och det gick jättebra! Jag hade nu nått min slutdos, 3 tabletter och mådde mycket bättre. Men då fick jag hög feber och vad som visade sig vara lunginflammation! Hemma nästan en månad och gick tillbaka till jobbet trots att jag fick sitta upp och sova på nätterna och att jag blev andfådd bara efter att gå nedför en trappa. Med täta pauser lyckades jag iallafall att hjälpligt städa de lokaler jag hade ansvar för.

Nu närmade det sig jullov och jag hade tänkt jobba under samtliga vardagar eftersom jag knappt jobbat något alls under hösten, men jag hade så svåra problem med andningen att jag tog ledigt under mellandagarna och fick två veckors jullov.

Var inte särskilt mycket bättre därefter, men hade en läkartid bokad för förlängning av min 75% sjukskrivning. Jag var ganska van vid att "hosta lungorna ur mig" vid det laget, men läkarens kommentar när jag kom in i rummet var: "Och så har du blivit förkyld också". När jag berättade att det var lunginflammationen som inte  gav med sig, så tog hon fram stetoskopet och sen blev jag kvar där i en dryg timme för olika andningstester.

Jag fick med mig ett recept på Ventoline hem och en tid för Spirometri några veckor senare. Ventolinet hjälpte ju för stunden, men effekten gick snabbt över så mina dosor med ämnet tog snabbt slut. Fick utskrivet fler, men mådde fortfarande inte särkilt bra. För att göra en långdragen historia kort så blev diagnosen Astma och när jag väl fått rätt dos med inandningskortison, så försvann besvären. Men då var vi framme i mars.

Under januari hade jag också varit tillbaka till min endokrinolog för läkemedelsverket ville ha en utvärdering efter ett halvår. Jag var då osäker på effekten av AT och om jag verkligen mådde bättre än med Liothyroninet. Lika bra mådde jag absolut, men var det också en förbättring som var värd allt strul? Jag hade ju varit så nedsatt av annat sedan i slutet av november då jag äntligen uppnått rätt styrka. Vi ansökte om ytterligare 6 månader för att jag skulle kunna fortsätta testa.

Alla turer med problem med licensen, brist på medicinen och allt annat finns på annan plats i bloggen- men det säger jag, att om dessa licensläkemedel inte gav patienterna en verklig och rejäl förbättring så skulle ingen hålla på och kämpa för att få tillgång till dessa mediciner!!!

Under våren mådde jag så bra att jag dels kunde påbörja ett arbetsförsök på 50% och dels ville fortsätta med licensmedicinen  efter dessa andra 6 månader hade gått.

Då fick jag reda på att min läkare skulle sluta om ett par veckor! Såg till att komma dit och han skrev en licens för ett år och ett recept på fyra uttag. Trodde vi båda! Tills apoteket upplyste om att det fattades en 4 när det gällde uttagen på receptet! Kastade mig på telefonen för att hinna få ett nytt recept, men då hade han redan slutat och Medicinkliniken hänvisade mig till min husläkare eftersom de inte längre hade någon endokrinolog!

Min husläkare skickar nu en remiss till en annan klinik, men jag har bara medicn fram till slutet av september så det är- återigen- en kamp om tiden!

Idag är det också ett år sedan vansinnesdådet i Oslo och på Utøya och i skenet av det så ter sig mina problem ganska små! Tänker på alla som var där eller som mist någon nära!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar