Vinter igen...

Tur att jag tog ut våren lite i förskott i helgen- för nu ligger snön som ett täcke över alltihop och det känns ganska vintrigt igen! Tur att jag inte ställt undan vinterkängorna i mina vårkänslor.... Lite förnuft fanns tydligen kvar... :-)

Vårhelg!

Vilken underbar helg jag har haft! Solig lördag, fågelkvitter, hyfsad andning och uppe i rätt nivå av sköldkörtelhormonerna igen!

Igår tog jag nog ut mig lite för mycket, vilket har gjort att jag inte fått så mycket ur händerna idag- men det gör inget för känslan av att ha kunnat göra det jag ville göra och vara nöjd med det är guld värd!

I går tömde jag ett halvt garage med utemöbler, arbetsbord, växthyllor och annat trädgårdsrelaterat! Gjorde iordning en liten uteplats vid husväggen där solen värmer gott redan nu. Även om mina ögon numera inte alls är lika ljuskänsliga som tidigare, så är parasollet ett måste. Nu skall jag bara få fram dynorna till stolarna, så skall vi nog ha många sköna stunder där i vår!

Parallellt med uteplatsen gjorde jag också i ordning en arbetsplats för omplantering och övrig växtskötsel. Lite tidigt att börja plocka ut övervintrande växter ännu, men den dagen kommer den med!

Längst bort skymtar trädgårdskomposten och framför den stolen som är så viktig för mina försök att ta täta och korta raster för att orka mer och längre, men så svårt det är!!! Även om jag är mycket bättre på att avbryta ett projekt idag, än vad jag var för bara några år sedan....





I köksfönstret har de frösådda kronärtskockorna, tomaterna och dahliorna börjat sticka upp sina små gröna skott, medan spetspaprikorna och julrosen bidar sin tid. Åh, vad jag längtar efter att våren skall sätta fart!!!

Markoolio: Jobbigt att mamma inte blir trodd

Markolios är på krigsstigen mot Försäkringskassan eftersom hans mamma inte anses arbetsoförmögen trots ryggproblem pga ett arbetsliv med hårt kroppsligt arbete. I Aftonbladet berättar han:

Efter en misslyckad diskbråckoperation kunde hon inte längre arbeta. I höstas opererades hon igen, men smärtan är kvar.
– Det blev värre efter operationen. Morsan har extremt ont och går med rullator, säger Marko ”Markoolio” Lehtosalo, 37.     . . .

Under ett möte mellan läkare och en handläggare på Arbetsförmedlingen kom man fram till att det inte fanns några arbeten som Irma ­Lehtosalo kunde klara av, berättar Markoolio. Det hjälpte inte heller.

– Mamma gråter, hon tycker att detta är skitjobbigt, hon blir inte trodd. Hon har rätt till sjukpenning.
Markoolio tänker ta striden mot Försäkringskassan.    . . .

– Det handlar i­nte bara om min mamma. Systemet är uppåt väggarna. Det finns andra sjuka som inte ­orkar driva det vidare. Men jag kommer att driva det så långt det går, jag tar det till Högsta domstolen om så behövs, säger han.

Markoolio kanske har större chans än oss andra att väcka opinion om absurditeterna inom sjukförsäkringen. Det är bara att önska honom lycka till!

 

Trötthet betyder så olika saker för friska och sjuka

En mycket bra beskrivning av hur trött och energilös man kan bli av en för låg ämnesomsättning hittade jag i Ann-Christines blogg, en av de sköldpaddor som slagits för oss länge! Så här skriver hon:

"Jag mådde sämst morgnar och förmiddagar. Fram på kvällen kunde jag bli någorlunda normal och jag tänkte ”nu konserverar du den här känslan och så är det bra i morgon bitti också”. Men det funkade inte. Tanken kunde inte hjälpa mig eftersom det var hormonerna som var rubbade. Inte med all vilja i världen gick det.

Jag har stått MÅNGA gånger framför badrumsspegeln och sagt till mig själv ”överlev till kl 11 så klarar du dagen”. Å jag menar verkligen ”överlev”. Det var HEMSKT! För en frisk människa är det helt omöjligt att förstå känslan av att vara sköldkörtelsjuk och inte kunna dra runt energin som du vet finns där, men som är död och begraven för att hormonerna saknas.

Å så många gånger jag tvingade mig iväg till jobbet. Kör till nästa trafikljus så får du se hur det känns där. Du klarade det, kör till nästa då. Jag hade 13-15 ljus till jobbet på den tiden beroende på vilken väg jag körde. Å när jag sedan parkerat och gick de sista 300 meterna till jobbet kunde jag vända mig mot bilen och säga ”kör hem mig igen”. Förstår ni?"

Hela texten kan ni läsa på hennes blogg, där det också finns mycket annat intressant.

Det är så hemskt att vi är så många som har eller har haft så stora problem, men att det ändå inte tas på allvar inom vården. Undantag finns, men för min egen del så hade jag fortfarande  gått på en för låg dos av Levaxin om jag inte själv börjat läsa på och hittat andra att diskutera med på nätet.

Varken ökningen av Levaxin, att prova Liothyronin eller att ansöka om licens för Armour Thyroid har kommit från mina behandlande läkare, trots att jag mått så dåligt under så många år. Mina prover har ju  varit så "bra". Däremot har jag haft en väldig tur som mött bra läkare när jag själv begärt att få pröva annan medicinering för hypotyreosen och det är jag glad och tacksam för, men skulle ju önskat att det vore standard och inte beroende på vilken läkare man råkar hamna hos....