7 augusti 2012

Arbetsgivare sökes!

Just nu hittar jag så mycket välformulerade inlägg i sjukförsäkringsdebatten, att jag bara måste dela med mig av dem. Även om det kanske blivit lite mycket andras ord och inte mina egna här på sistone.

Antagligen beror det på att jag äntligen är lite piggare (inne på sjätte semesterveckan !) och orkar sitta vid datorn och surfa runt betydligt mer än vanligt. Fortfarande är det dock svårt att hitta orden och formulera mina egna tankar.

Här kommer iallafall bitar ur en jobbansökan som Rosi Öberg skrivit och publicerat på Facebook. Läs och fundera på hur samhället idag hanterar de som borde ägna all sin energi åt att bli friska:


"Ang jobbet som...

Hej, jag heter Rosi Öberg och vill söka jobb hos er. Jag har just blivit friskskriven av FK och är nu riktigt sugen på att komma igång och arbeta på den reguljära arbetsmarknaden, vilket jag fått veta att jag kan.

Jag har endast lättare psykiska problem, så jag kan nog passa in bra på er arbetsplats. Böjar jag svamla konstighet är det inget ni behöver bry er nämnvärt om, ring bara en ambulans för då är det antagligen att jag har stressat lite för mycket fysiskt eller psykiskt. Jag har en diagnos på Addisons sjukdom, vilket betyder att jag inte tillverkar eget Kortison, så det händer med jämna mellanrum.


Sen tänkte jag att ni skulle kanske kunna utrusta mitt arbetsrum med en säng, ja, jag sover mellan 15-18 timmar per dygn och jag måste ju hålla mig vaken att åka till och från arbetsplatsen. Kanske kan jag hinna med en lunch. Jag kommer bara gå med ut på lunch någon dag i veckan då jag har ork att duscha, annars lovar jag att hålla mig inne på mitt rum.  ...

Min fibromyalgi ska nog inte sätta allt för många käppar i hjulet under arbetstid. Jag har bara ont med migrerade smärtor, så jag kan ju jobba varierande, men jag lovar att hjälpa till att göra arbetsschema varannan timme, så arbetsdagen flyter på.


I planeringen kan vi ju se över att jag inte får fysiskt eller psykiskt stressande uppgifter. Annars kan jag tappa koncentrationen, och bli mycket förvirrad. Men om ni har lite humor kan man ha kul med mig då. Man kan fråga mig saker som jag inte kan svara på, saker som mina egna barns namn försvinner. Kul va? Vet att vi kommer ha det roligt tillsammans.   ...

 Migränsmärtan i kan faktiskt ta kål på humöret, men jag lovar att ha ett påklistrat leende mellan kräkningarna. Men glöm för allt i världen inte att jag måste in på akuten om jag kräks och fylla på med kortison. Annars kommer Addisonskrisen som ett brev på posten. Ja, sen när jag har vilat någon timme kan jag nog vara glad en stund igen. Kanske få något jobb gjort innan tröttheten i kroppen sätter in. ...


Negativa sidor? Nä, det tror jag inte att jag har några. Kanske att jag kan låta vresig i kontakt med myndigheter numera eftersom jag har blivit misstrodd och illa behandlad under lång tid. ....

 Ja, det var lite om mig. Ser fram mot att ni hör av er!

Med vänlig hälsning

Rosi Öberg"

4 augusti 2012

Alla vill samma sak: Bli friska!

Jag har hittat en ny blogg: Reaktionista. En blogg som nu är tillagd i min lista på Bloggar jag följer.

Senaste inlägget, som jag hittade på Påskuppror mot sjukförsäkringarna, heter Tillåtelsen att vara sjuk och den sätter ord på mycket av det jag själv inte orkat formulera:

"Det har pågått i några år nu, häxjakten på de sjuka i vårt land. Jag behöver ingen siffra på hur många som har drabbats av det. Utförsäkring. Det finns alldeles för mycket vriden statistik i det här ämnet. Jag kan bara se till de människor jag har i min närhet och människor jag möter i olika sammanhang, drabbade och anhöriga."
"Varför är det upplagt på det viset att politiker idag tror att sjukdom botas med arbete?


Vad läste de för konstiga böcker i skolan?"

"Det sorgligaste är kanske ändå
att jag aldrig hade varit så här sjuk
om jag inte hade behövt kämpa för min rätt till vård,
kämpa för att få den vård som jag faktiskt behöver
och få rätt diagnos.
 Om jag aldrig hade behövt kämpa för att få vara sjuk."

"Jag måste gå budbärare.
Jag måste kräva behandling trots att mina symtom är solklara.
Jag måste veta vilken vård som finns och kräva den. Annars får jag inget.
Dessutom måste jag möta ifrågasättande. För att jag har en historia av psykisk ohälsa, för att jag har smärta som inte syns.
Jag måste också leva i oron över att bli utförsäkrad. Då har jag det ändå lindrigt.


 Hela den här kampen skulle göra en fullt frisk människa sjuk"

  "Det behövs ett samlat arbete med insatser som utgår från individen.
 Någon behöver praktik, en annan behöver studera, en tredje behöver samtalsstöd, en fjärde behöver praktisk hjälp i hemmet, en femte behöver en konstkurs och den sjätte kanske behöver få vara ifred i några månader.
Men alla vill samma sak: bli friska.
Varför?
Jo, för att få ett rikt liv.
Med egen inkomst, med semesterutflykter, lagade middagar, arbetskamrater, en känsla av mening, sociala sammanhang, lunchsällskap, kafferaster, känslan av att ha gjort nytta, känslan av att sakna sin TV-soffa.    
Känslan av att få vara ett helt jag.

Jag längtar.
Jag längtar så mycket att det gör ont."


Detta kunde varit mina ord om jag bara orkat formulera dem!
Läs gärna hela texten på Reaktionista: Tillåtelsen att vara sjuk!

1 augusti 2012

Bättre rik och frisk- än sjuk och fattig...

Expressen uppmärksammar just nu några av alla de fall som farit illa i den nya sjukförsäkringen:

Monica Johansson är 54 år och har varit sjukskriven sedan 2008. Hon har varit stark nog för att vara sjuk trots att hon många gånger tvivlat och funderat på att avsluta sitt liv.
Mats Eriksson dog i Fas 3 och Leif Hellström är för frisk för att vara sjuk, men för sjuk för att jobba.

Jag publicerar ett stycke ur artikeln om Leif Hellström:
"I mars 2010 blev Leif Hellström utförsäkrad från försäkringskassan och ställdes till arbetsmarknadens förfogande. Han hade då varit sjukskriven sedan september 2007.
Leif hade bara 40 procent hjärtkapacitet på vänster hjärthalva och han hade skrivit till mig i ilska och frustration för att försäkringskassan tyckte att han skulle börja arbeta.
Men inte bara det.  Han kände sig misshandlad av både trygghetssystem och sjukvården. Han kände sig totalt maktlös mot politiker och system och kanske framför allt mot sig själv - att han orkade så lite. Han ville dansa, han ville älska och leva, men han bara låg på sin säng. Orkade gå 25 meter till affären på andra sidan gatan.
När jag såg Leif blev jag rädd att han skulle dö. Det blev arbetsförmedlingen också. De såg direkt att Leif inte kunde arbeta. Du får vara inskriven här, men ligg hemma och vila dig var budskapet. (Arbetsförmedlingen bekräftar detta i samtal med mig.)
Men på försäkringskassan ansåg de honom 100 procent arbetsför och gjorde därmed en annan bedömning än både hans läkare och hans egna ord."

Är detta verkligen värdigt vårt samhälle?

Är det på något vis positivt för samhället?

Att det inte är vare sig värdigt eller positivt för de "Enstaka fallen"
och deras familjer och andra i deras närhet säger ju sig självt.

Så varför vill vi då ha det så här i vårt gemensamma samhälle????

För det är väl ingen som fortfarande tror på flosklerna:
 "Ingen blir utförsäkrad" och
"Alla som är sjuka får ersättning"?


Detta handlar på intet vis om att
"Hjälpa människor tillbaka till arbete".

 Finns det verkligen någon
som fortfarande tror på att denna utslagning
skulle vara human 
och så mycket bättre för den enskilde
än att vara sjukförsäkrad under tiden hen är sjuk!??!??!!

 

"Allt ni gör mot dessa mina minsta, det gör ni ock mot mig"