31 december 2013

 Gott Nytt 2014!




Ett nytt år betyder ju också nya möjligheter och jag har höga förhoppningar på det nya året som vi ännu vet så lite om!

Jag hoppas att 2014 blir det år då vi på allvar börjar ifrågasätta myterna om att konsumtion = lycka och att ökad konsumtion är svaret på alla problem. Jag önskar att vi börjar tänka mer på miljön och på hur vi skall kunna bo kvar på den här planeten, även i ett längre perspektiv och jag skulle önska att politikerna börjar ta miljöhotet på allvar- även om miljön i sig inte är någon väljargrupp!

Jag skulle önska att matindustrin kunde börja ifrågasätta dagens matproduktion och gå i täten för att ta bort så mycket tillsatser och onödiga ämnen som möjligt i maten vi äter! Är det vettigt att i princip alla charkprodukter innehåller druvsocker eller att det finns köttbitar som bara innehåller 90% kött? Hur kan man försvara alla bekämpningsmedel, kemiska konstgödsel, besprutningar och antimögelmedel på och i maten vi äter? Vi konsumenter kan inte klara av att ha alla aspekter med när vi väljer mat i butiken, så vi behöver stöd av producenter, butiksansvariga och politiker för att kunna göra informerade val!

Jag skulle önska att Systembolaget kunde ta ansvar för dryckerna de säljer! Vi vill veta om vinet innehåller nyttiga druvor (vilket är vad man förväntar sig!) eller mängder av andra kemiska smakförstärkare, bekämpningsmedel och annat! Jag tycker att det borde vara självklart att det finns  information i butikerna om vilka viner man kan köpa utan att behöva riskera hälsan och jag skulle vilja att ett märkningssystem utvecklas under året- oavsett vad EU tycker om saken!

Jag hoppas att sjukvården under året skulle bli mera lyhörd och patientfokuserad. Jag skulle önska att alla patienter blev tagna på allvar och att alla dessa felbehandlingar, ibland med dödlig utgång, som sker genom slarv eller misstag kunde minimeras! Arga Doktorn har under året riktat ljuset mot flera fall där patienter avfärdats eller inte tagits på allvar av den vård vi alla är med och betalar för- nu är det kanske dags att förstå att en patient som kommer tillbaka gång på gång gör det av en orsak och att det vore både enklare och billigare att ta patienten på allvar från början!??

Jag skulle hoppas att man kunde börja inse att det ekonomiska styrsystem som används inom den privata industrin, kanske inte fungerar inom offentligt finansierad vård. Att det inte är samma sak att "producera" vård som att producera bilar! Jag skulle önska att läkarna kunde få vara läkare och att det var i linje med deras instruktioner att utgå från det medicinska behovet istället för den ekonomiska kostnaden, när de överväger inläggning, provtagning eller behandling av en patient. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv så tror jag att det vore förmånligt- även om det skulle bli dyrare för just landstinget.

Jag skulle önska att 2014 blev året då alla sköldkörtelsjuka blev tagna på allvar och fick den behandling som ger dem den bästa livskvaliteten! Jag skulle önska att läkarkåren som helhet kunde visa en lite större ödmjukhet inför sina patienter och att rapporterna från patienter som blivit illa behandlade kunde upphöra!

Jag skulle önska att Sköldkörtelföreningen får många nya medlemmar under 2014, så den kan bli en allt starkare röst för oss sköldkörtelsjuka! Vi behöver en stark patientorganisation: Under året har det rapporterats från minst två lokalradiostationer om läkare som gemensamt bestämt att inom deras landsting så skall inte Liothyronin skrivas ut! Oavsett vilken patient man har framför sig! Utan T3 (Liothyronin eller naturligt sköldkörtelhormon)  hade jag fortfarande inte kunnat fungera alls! 

Jag skulle önska att DU skrev på namninsamlingen Stoppa Sköldkörtelskandalen och / eller blev medlem i Sköldkörtelföreningen NU! För att stötta kampen för en fungerande sköldkörtelvård!


Jag önskar er alla ett Gott slut och ett riktigt Gott Nytt År!
 
 

30 december 2013

2013 ur min synvinkel

Jag tänkte försöka mig på en sammanfattning av året som gått, uteslutande utifrån mitt liv och det som är viktigt för mig. Men jag tvingar ingen att läsa, så surfa gärna vidare...

Arbete och sjukersättning
2013 blev kanske inte det år jag hoppades på, men det började ju bra när jag fick beslutet som beviljade mig sjukersättning om 75%, retroaktivt från maj 2012! När beslutet nådde mig i början av 2013 hade jag varit utförsäkrad i snart 4 år, sedan april 2009, och levt under stark ekonomisk press under de åren. Mina tre år som utförsäkrad beskriver denna tid utförligare.

Från 2011 hade jag försökt att städa 10 timmar i veckan. Dels för att utnyttja den utökade energi jag fått vid bytet av medicin, från Levaxin till Liothyronin och senare Armour Thyroid, och dels för att varje öre var välkommet och att jag verkligen ville kunna återgå till ett så normalt liv som möjligt. Grovt räknat så klarade jag nog av arbetet ungefär hälften av tiden under de 2½ år jag städade. Resten av tiden var jag sjukskriven på heltid eller tog extra ledigt för att slippa sjukskriva mig.

När jag fick beslutet om att jag beviljats sjukersättning igen, så trodde jag att jag skulle kunna klara av jobbet så mycket bättre framöver eftersom jag inte längre levde under lika stark press, men det visade sig bli tvärtom. Under vårterminen var jag sjukskriven på heltid ca 17 veckor och kunde arbeta i ca 7 veckor, så vid midsommar sa jag upp mig från min tjänst efter att ha varit anställd på samma ställe i 30 år (men inte varit någon större tillgång som arbetskraft de senaste 12½). Om detta har jag skrivit mer i inlägget Svårt beslut.


Hälsa
Jag trodde ju att när pressen lättade, så skulle jag få tillgång till mer energi. En enkel ekvation, kan man tycka, men så blev det inte. När jag nu började slappna av, så släppte jag samtidigt fram den oerhörda tröttheten, som jag tryckt undan och inte velat kännas vid under de år jag kämpade för att klara av att sköta arbetet. Jag var helt tom inuti och kunde inte uppbåda någon energi hur jag än ansträngde mig.

Ungefär som när jag kraschade första gången. Då  berodde det också på att jag inte lyssnat på de signaler som kroppen, alltmer desperat, skickade. Första arbetsträningen var det samma sak, då kämpade jag i 9 månader, från 10 till 4 timmar per vecka, innan jag inte längre klarade av att ta mig dit. Då var jag så slut att det tog ett halvår innan jag åter fick upp näsan över vattenytan och kunde börja fungera igen. Andra arbetsträningen slutade lika snöpligt.

Trots dessa tidigare erfarenheter, så gjorde jag samma misstag igen! I och för sig allvarligt påhejad av läkare, beteendevetare, företagshälsovård, HR-representant och min chef- men ändå, jag borde ju ha vetat bättre! När jag nu tog beslutet att säga upp mig så var det för att det inte gick längre, men jag trodde ändå inte att det skulle vara en så lång väg tillbaka!

Under året har jag laborerat lite med doseringen av min sköldkörtelmedicin, eftersom jag under en period var rädd för att jag var överdoserad. När jag under hösten åter höjde dosen så blev jag först bättre, men under november och december har jag åter haft stor brist på energi, vilket gjort att jag varit väldigt trött och haft svårt att orka göra något mer än det mest nödvändiga.

Nu har jag beställt ett salivkortisoltest från USA eftersom jag misstänker att mina binjurar är utmattade på grund av de senaste årens stress som krävt en hög kortisolproduktion. För den som är intresserad så finns ett dokument som väldigt väl beskriver sambandet stress- binjurar- sköldkörtel hos Näringsmedicinsk tidskrift.

Jag kan i detta sammanhang även varmt rekommendera boken Stoppa sköldkörtelskandalen! som i år äntligen kommit ut på svenska.

Jag räknar med att salivkortisoltestet skall visa att mina binjurar har en  alltför låg kortisolproduktion och om så är fallet så skall jag börja med CT3M-protokollet som utformats av Dr Lam i USA. Den intresserade får själv googla på detta, men jag hoppas att det skall göra att min kortisolproduktion ökar och att jag skall få tillgång till mer energi genom att stötta binjurarnas kortisolproduktion. Hoppas!

Under hösten har jag fått en ny licens beviljad på Armour Thyroid, så nu har jag garanterad tillgång till medicinen nästan ett år till vilket jag är tacksam för. Om mina första 2 år med Armour Thyroid berättade jag i ett inlägg i somras.


Bra initiativ
Bästa initiativet i år, tycker jag att Medelklass upproret står för. Äntligen börjar andra än de som redan är drabbade, att höja sina röster mot att man sparkar på dem som redan ligger och på att man urholkar det som är gemensamt och skapar ett samhälle: Förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer att lita på, ambulanser som kommer när det behövs osv.

När jag skrev inlägget Medelklassupproret, så hade Facebookgruppen gått från 6 000 medlemmar till 7 000 på ett knappt dygn, nu har gruppen drygt 9 700 medlemmar. Tack alla ni som inte bara ser till er egen plånbok, utan inser att sjukdom eller arbetslöshet kan drabba vem som helst- liksom ålderdom eller handikapp...


Mest upprörd av
Två saker har upprört mig mycket i år, en bok och ett blogginlägg. Jag är dock mycket nöjd med att jag i båda dessa fall har orkat göra min röst hörd och formulera min syn på saken, för under så väldigt många år nu har jag inte ens kunnat det. Det spelar egentligen ingen roll om någon läser det jag skrivit- för huvudsaken är att jag åtminstone har kunnat protestera mot en verklighetsbeskrivning som är så långt ifrån vardagen för så många av oss!

Det jag tänker på är förstås Maria Abrahamssons blogginlägg om de stackars Stockholmarna som skulle få betala 250 kr mer i skatt per år och Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn.

Båda två har stor makt och stort utrymme att göra sig hörda på olika sätt och jag kan tänka att det då är lätt att tro att man själv vet hur det "är" och att man ser "sanningen"- fast man i själva verket är väldigt långt från den verklighet andra människor lever i. Båda fick också ordentligt mothugg för dessa två inlägg i debatten, Maria Abrahamsson så många att hon var tvungen att stänga av kommentarsfunktionen på sin blogg, då hon inte vill "agera brevlåda åt hatiska kommentarer."

Jag tycker att det är bra att makthavare får mothugg när de använder sin makt för egen vinning eller för att slå på de svagaste, även om jag inte tycker att man behöver göra det i form av hatiska inlägg. Fast Maria skriver ju också att hon fått synpunkter, tips och råd i kommentarerna, så dessa skulle man ju önska att hon lyssnade på!

Mina tidigare inlägg om detta är Halvsanningar och lögner om sjuka och andra och Öppet brev till Maria Abrahamsson.


Övrigt om bloggen
Jag tycker att bloggen ganska väl speglar hur jag mått under året- när jag mår bra blir det många inlägg och när jag mår sämre inga alls eller bara få. När jag ser tillbaka har jag skrivit 50 inlägg under 2013. Det är mer än tidigare år, men främst varierar inläggen väldigt under året:

Två inlägg är publicerade under årets första fem månader- då jag var mestadels var sjukskriven på heltid, trött och totalt utan ork till något mer än det absolut nödvändigaste.

Sex inlägg under juni och juli då jag fortfarande hade mycket lite ork samt åtta under augusti, då jag började må bättre även om jag fortfarande inte orkade så mycket.

27 inlägg under september och oktober, då jag åter höjt dosen av min sköldkörtelmedicin och fått tillbaka en del av min energi av den orsaken.

Under november och december blev jag åter tröttare, utlöst av ett kalas jag deltog i (och tröttade ut mig alldeles för mycket under) och därpå följande förkylning och astmaproblem. Jag har egentligen just återhämtat mig någorlunda och det märks också på antalet blogginlägg under dessa två månader: Sju inlägg (inklusive detta).


Böcker och läsning
I år har jag nog läst fler böcker, än jag gjort under det senaste decenniet sammanlagt och det känns fantastiskt att jag åter kan läsa böcker, hålla en handling i huvudet och njuta av läsningen! Jag har köpt böcker på nätet, lånat av närstående och även varit på biblioteket och lånat hela högar!

Men det bästa av allt är att jag i tidig julklapp fick en Adlibris Letto av min man! Läsplattan fungerar lika bra som en bok när det gäller läsning och den är både tunnare och lättare att hålla i, än en bok. Jag var lite osäker på hur det skulle fungera, eftersom jag snabbt blir uttröttad när jag sitter vid datorn, men jag har inte haft några problem med vare sig ögonen eller hjärntrötthet när jag läst på plattan. Kanske för att den inte är bakgrundsbelyst, utan mer uppför sig som en bok?

Till läsplattan kan jag både köpa och låna e-böcker på nätet. Nackdelen är att på biblioteket är antalet lån begränsade till 2 lån per vecka och vid inköp så är böckerna i princip lika dyra som en fysisk bok- vilket jag har svårt att förstå, då den borde vara mycket billigare att producera, man slipper ju tryck, material, lagerhållning och utskick! Annars är detta något som passar mig!

Nu har jag just läst ut Analfabeten som kunde räkna. En härlig skröna av Jonas Jonasson, som även skrivit Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en historia som nu är högaktuell som film på bio. Dessa påminner även om En man som heter Ove av Fredrik Backman, så mycket att jag först blandade ihop författarna.

Av de böcker jag bloggat om under året så har inlägget om boken Utsatt: en berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan haft absolut flest besökare. Boken är skriven av Markus Luttemann och beskriver flickan Esthers uppväxt. Jag hoppas att det också är många som läst boken och att Esthers upplevelser kan medverka till att andra barn slipper att fara illa i framtiden.


Trädgård
Trädgården är den plats där jag trivs bäst och där jag kan koppla av helt och hållet under tiden jag rensar ogräs eller pysslar med annat. Jag försöker gå ut så snart jag orkar och jag vet att jag fylls på med energi av utevistelsen, så att jag i förlängningen orkar mer. Under september och oktober har jag varit ute en hel del, men under nästa år vill jag orka vara ute så mycket mer!


Socialt
Jag har varit på tre femtioårskalas under året! Helt otänkbart för bara några år sedan, men verklighet nu, även om vi kanske inte stannar lika länge som andra och jag har betydligt längre återhämtningstid efteråt. Jag har även varit med på ett par andra kalas under hösten samt ett julfirande på julafton och ett den 28/12.

Under sommaren hade vi fler besök här än jag orkat på många år och eftersom jag visste att jag inte behövde samla energi under semestern för att orka börja jobba efteråt så fungerade det. För det kanske är största vinsten, att det inte gör lika mycket att jag tröttar ut mig och behöver lång tid för återhämtning- eftersom jag inte längre har tider att passa och uppgifter att klara av. Nu kan jag ta dagen mer som den kommer och planera efter tex sociala händelser istället för arbete.


Jag hade nog kunnat skriva om så mycket annat, men nu har detta ändå tagit hela dagen, så jag tror att jag avslutar här ändå.

21 december 2013

Julefrid?

Idag är det Thomasdagen! Grattis på namnsdagen, Thomas!

Thomasdagen är, bland annat, den dag traditionen bjöd att julölet skulle vara klart för avsmakning. Förutom att man testade detta, ofta både sitt eget och grannarnas, så var det vanligt att man gick på julmarknad och köpte in det som behövde kompletteras inför julen, tex brännvinet. Det behövde förstås också smakas på, så att dagen även kallas Thomas fylletunna kanske inte är så konstigt.

Detta är även årets mörkaste dag, den dag då solen står som lägst och i vissa delar av landet inte alls når över horisonten. Vintersolståndet innebär dock att nu går vi mot ljusare tider och den mörkaste tiden är förbi!

Detta var också dagen man kunde säga upp folk och andra invånare på gården. Så här skriver Nationalencyklopedin:
"Tomasmäss och Tomedagen har i Norden blivit en dag som förknippats med många traditioner och bestämmelser. För den som ville säga upp en torpare eller arrendator var Tomasmäss den lagenliga tidpunkten. Tomasdagen var också tidpunkten för att säga upp gårdens råttor och möss. Det gjorde husfar iklädd finkostym och tillönskande sina husdjur bättre anställningsförhållanden på annat håll. I granngården till exempel!"
Man kunde också säga upp gårdstomten om hans arbete inte var till belåtenhet, men man fick då göra det på rätt sätt så att tomten inte blev vred och hämnades på gården och dess folk.



Men det kanske viktigaste var, att detta var dagen då julefriden inleddes. Juridiskt sett så var det värre att begå ogärningar och straffen för dessa var högre under den tiden julefriden inföll. Detta symboliserades av att julestörar ställdes vid gårdens infart, avbarkade granstörar med de översta grenarna kvar.

Allt grövre arbete skulle vara avslutat: Grisen slaktad och tillvaratagen, julbaket klart, stugan skurad och halmen utlagd på golvet med det hackade granriset strött ovanpå, för den goda doftens skull.

 Nu var det tid för fest och återhämtning!

Detta är de traditioner vi ärvt och som är en del av vår kultur- men behöver vi idag detsamma som då? Då, när julens överflöd var en isolerad tilldragelse, i en för övrigt ganska hård och ofta fattig tillvaro?

Kanske skulle vi idag snarare fokusera på julefriden än på överflödet? Kanske vi skulle må bättre av kravlös samvaro, vila och tid för återhämtning, istället för den konsumtionsstress som nästan tvingas på oss?

Under de år jag varit sjuk, har jag upptäckt att det blir jul, oavsett om det är välstädat och pyntat eller ej och att det mesta av det man inte vill vara utan på jul finns att köpa färdigt- även om det varit roligare att julstöka själv. Jag har också kunnat glädjas åt julen, även de åren jag inte själv orkat delta i något firande, för då har jag ändå varit så trött, att lite julmusik, julljusens sken och en skinkmacka har räckt för mina behov.

I år planerar jag att fira jul med min mans familj på julafton och med min familj i helgen efter jul och jag hoppas så att jag skall orka delta!

Det bästa med våra jular är att vi har slopat julklapparna! I min familj gjorde vi det för drygt 20 år sedan och i min "nya" familj för ca 10 år sedan. Det går nog knappt att beskriva den lättnad jag har känt varje år jag sluppit att trängas i affärer för att försöka hitta på något kul åt den som redan har allt!

Till barnen köper vi förstås klappar, men i år har jag gjort det lätt för mig och beställt lego på nätet till 6-åringen och så ger vi, för första året, pengar till tonåringarna- för det är ju ändå det de blir gladast för! Även om jag egentligen gör det under protest, eftersom jag tycker att man då har missat hela poängen med att ge presenter, känslan av att någon valt ut något som passar just mig....


Nu är många av er lediga i 9, 12 eller 17 dagar. Härligt och underbart! Jag minns känslan och jag hoppas att ni hunnit både festa, vila och återhämta er rejält, den dag det är dags att för er att återgå till era arbeten!

Jag vill också skänka en tanke åt alla er som bara är lediga någon enstaka dag under helgerna, som utför viktiga samhällsjobb under tiden vi andra firar jul och nyår. Till alla er som arbetar inom sjukvård, brandskydd, poliskår eller har andra viktiga uppgifter som behöver utföras oavsett vilken dag det är. Ni vet nog hur viktiga ni är och jag hoppas att era arbetsgivare gör vad de kan för att ni skall få en trevlig jul trots arbetet!

En varm tanke går också till alla er andra som kommer att arbeta under helgdagarna, alla ni som borde kunnat få vara lediga eftersom vi andra borde kunna klara oss utan era tjänster så att ni då kunnat fira jul med era familjer! Jag tänker förstås på alla er som är anställda inom olika serviceyrken, tex alla som arbetar inom handeln. I min närhet finns en större affär som stolt deklarerar att de har öppet alla dagar 7-23- även på julafton! Hur man kan skryta med att man skiter i sina anställdas privatliv?!?

Hur stort är behovet att handla på julaftonskvällen egentligen? Kanske kunde det räcka med att det finns någon liten servicebutik öppen i varje kommun? Detta är ett oskick och något som vi inte har något egentligt behov av! Det är min fasta övertygelse! Så länge det inte är ägaren som står i butiken på helgdagskvällarna, så önskar jag att vi konsumenter kunde bojkotta butikerna åtminstone under de timmarna!


Mina allra varmaste tankar går till alla er som, liksom jag själv, står utanför arbetsmarknaden och som i dagens samhälle ses mer som problem än som resurs: Arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer, utförsäkrade, asylsökande, hemlösa, gamla och försörjningsstödsberoende.

Jag önskar av hela mitt hjärta att ni får fira en jul i gemenskap och att ni kan ge era barn den jul de förtjänar! En stor värmande julkram vill jag ge till alla er som är ofrivilligt ensamma, sjuka, hungriga eller frusna i jul!




Jag önskar er en riktigt God Jul!
Julefrid till er alla!




För den som vill läsa mer om jultraditionerna kan jag tipsa om Historiesajten.se, Tomten i tro och tradition, Jul på Wikipedia och Några av våra märkliga jultraditioner. 

4 december 2013

Öppet brev till Maria Abrahamsson

Hej Maria!
Jag läste ditt inlägg Höginkomsttagare vid 36 325 kronor? och då kände jag att jag bara måste låta dig ta del av mina tankar om ämnet du tar upp. Man ser ju så olika på saker, utifrån sina egna, helt olika perspektiv och jag tror att olikheterna berikar!

Jag hoppas att det är okej att jag gör det i form av ett öppet brev, för eftersom du är en offentlig person med stor makt, så tänkte jag att våra olika utgångspunkter kan vara intressanta även för andra.

Du skriver: "Om man tjänar 36 325 kronor i månaden före skatt, är man en höginkomsttagare då? En krösus som har noll koll på vanliga människors liv?"

En krösus vet jag inte riktigt definitionen på och om man har noll koll på vanliga människors liv, har jag ingen som helst aning eller någon åsikt om- men att man är priviligierad kan vi väl ändå enas om?

Om man funderar på en stund på alla de viktiga grupper i vårt samhälle som inte ingår i den gruppen, så tänker jag att det måste vara väldigt många fler som har mindre än 36 325 kronor i månadslön, än vad det är som har mer och då kan man väl tänka sig att det kan anses priviligierat att tjäna mer än dessa andra viktiga medarbetare i vårt samhälle?

Några exempel på yrkesgrupper som jag anser är mindre priviligierade lönemässigt: En förskollärare eller fritidspedagog tjänar i genomsnitt 24 600 kr/mån,  en grundskollärare 26 500 kr/mån, en gymnasielärare runt 29 000 kr/mån, en sjuksköterska mellan 25- 32 000 kr/mån, en socialsekreterare eller kurator runt 28 000 - 29 200 kr/mån, en arbetsterapeut eller sjukgymnast runt 27 000 kr/mån. Alla dessa har högskoleutbildning och yrken med höga krav och stort ansvar. (Löner enligt SCBs statistik för 2012: Primärkommunal sektor och Landstingskommunal sektor)

Sedan har i ju alla dem som har ännu lägre lön: Undersköterskor, vårdbiträden, hemtjänstpersonal, barnskötare, lokalvårdare, kökspersonal, vaktmästare, brandmän, ambulansförare, restaurangpersonal, handelsanställda, fabriksarbetare, hantverkare osv.

Till detta kommer den stora grupp som för tillfället står utanför arbetslivet: En garantipensionär har knappt 8 000 kr i månaden plus ev bostadstillägg. En arbetslös person med a-kassa har max runt 14 000 kr/mån. Sjuka, studerande och de som är hänvisade till försörjningsstöd ligger också väldigt lågt i inkomst- så huvuddelen av Sveriges befolkning tycker nog att man är tämligen väl priviligierad om man har en lön på 36 325 kronor- eller 60 000!

Själv har jag en sjukersättning på knappt 6 500 kr/ mån. Denna baseras överhuvudtaget inte på den inkomst jag hade innan jag drabbades av sjukdom och arbetsoförmåga. Genom den Nya sjukförsäkringen, som du väl förespråkat, så blev jag utslängd ur försäkringen under dryga 3 år och därefter beräknades den nya ersättningen på de tre åren! Smart för skattebetalarna, men jag blev förutom sjukdom även drabbad av fattigdom.

Du fortsätter ju din klagosång över er stackars fattiga höginkomsttagare: "Nej, inte ens om man – som jag – bor i Stockholm, har en helt ordinär bostad som kostar 10 000 kr i månaden, handlar dyr mat på Konsum, betalar smärtsamt mycket i månaden för hunddagis (obs att jag själv tråkigt nog inte har hund!) samt pungar ut med mer än riksgenomsnittet för kollektivtrafik och hårfrisering (500 spänn för en simpel klippning), då är man ingen höginkomsttagare bara för att inkomsten närmar sig 37 000 kronor i månaden före skatt. Nej, knappast ens om man tjänar nästan 60 000 i månaden – före skatt – som jag gör som riksdagsledamot. Det är dyrt att bo och leva i huvudstaden, kort sagt."

Det är ju verkligen tråkigt att det  är så dyrt att bo i Stockholm, men samtidigt är det väl ett bevis på att den fria marknaden fungerar? Att näringsidkarna på en plats med många höginkomsttagare kan ta ut ett högre pris på sina varor och tjänster, eftersom ni är beredda att betala mera? Bara så jag inte misstolkat dig, det är väl så du vill ha det? Att de som kan betala mest också skall ha tillgång till det bästa?

Sedan tänker jag att du ju inte skulle vara ensam, om du tvingades flytta från det som idag känns som ditt hem. Du skulle ju vara i gott sällskap med många andra, som tvingats flytta på grund av t ex arbetslöshet, utförsäkring eller jobb på annan ort. Det är väl så du vill ha det?

Som riksdagsledamot har du väl också den stora förmånen av att ha ett övernattningsrum i Riksdagen? Centralt i Stockholm? Och fria resor i hela landet? Det skulle alltså vara enklare för dig, än för många andra, att pendla in till jobbet?

Själv har jag flyttat från Göteborg, "min" storstad, på grund av ekonomiska skäl. När jag utförsäkrades så fick vi sälja vårt hus och flytta till ett betydligt billigare boende på landsbygden. Inget vi valt, men en nödvändigt beslut när våra förutsättningar förändrades.

Jag kan instämma i din analys och håller med om att det är dyrt att leva! Jag har också svårt att få pengarna att räcka till, trots att jag vänder på varje krona. Någon hund har jag dock varken råd eller ork att ha- och jag skulle definitivt inte ha råd att betala ett hunddagis för den hund jag inte har!

Jag håller också med dig om att det är dyrt att gå till frissan. Jag har löst det så, att jag har dragit in på besöken och oftast har jag bara klippt mig någon eller ett par gånger om året. Det fungerar om man låter håret växa lite längre, även om det är jobbigt just den perioden luggen hänger ner i ögonen hela tiden.

Nu hade jag ändå den stora turen att vara gift när jag blev utförsäkrad, för med en inkomst på 0 kronor, så spelar det faktiskt ingen roll hur sparsam man är. Min man valde också att fortsätta leva ihop med mig, trots sjukdom och tungt försörjningsansvar, vilket inte alla orkar göra. Jag är väldigt tacksam för det, eftersom jag annars hade varit tvungen att vända mig till socialtjänsten för att be om försörjningsstöd.

Missförstå mig inte: Jag är jättetacksam för att den möjligheten fortfarande finns, eftersom jag anser att det säger något om ett samhälle, hur man väljer att ta hand om de svagaste medborgarna. Men för egen del har alltid sett mig som en hårt arbetande och engagerad medarbetare i kommunen och jag tror att det knäckt mig slutgiltigt, om jag behövt begära pengar där för mitt livsuppehälle. Du kanske kan förstå den känslan, för det är väl inget du skulle göra med lätt hjärta heller, kan jag tro?

Men jag tänker, att det är nog tur att tur att det inte är du som skall klara dig på min sjukersättning! För om du har svårt att klara dig på 60 000- hur skulle det då gå med 6 500? Du tror väl förstås att du aldrig skall hamna där, men då kan jag berätta att det gjorde inte jag heller innan jag blev sjuk- fast så klart, du har ju säkert fallskärmar från Riksdagen och sånt som gör att du inte skulle bli lika utsatt som jag blivit.

Men när det gäller ditt gnäll över hur dyrt det är att leva, så får förlåta mig att jag påpekar det, men jag tycker nog att du har ett eget ansvar i att anpassa dina utgifter efter dina inkomster!

Till sist vill jag bara kommentera följande oro: "Så därför är jag lindrigt sagt oroad av att 30 000 södermalmsbor nu riskerar att gå miste om möjligheten att få behålla mer av sina egna surt förvärvade pengar."

Tänk att du tar så illa vid dig av detta! Du kanske skall ta det som en varningssignal, för överdriven oro kan vara ett tecken på begynnande psykisk ohälsa och det är ju något som redan är ett problem i samhället, även utan nyrekrytering.

Enligt Göteborgs-Posten är grunden till din oro att "Den som tjänar under 37 417 kronor slipper betala statlig inkomstskatt. Skulle brytpunkten vara oförändrad går den i stället vid 36 158 kronor per månad. Skillnaden för denna grupp blir cirka 250 kronor per månad. Totalt kostar reformen tre miljarder vilket motsvarar kostnaden för 23 866 förskoleplatser under ett år."

Vi pratar alltså om 250 kronor i månaden! För personer som ligger i 35 000 kronorsklassen när det gäller inkomst. Det handlar om en halv hårklippning i månaden! Det kan väl ändå inte vara en katastrof!? Men även om jag inte riktigt förstår din oro, så uppskattar jag din omtanke om dessa personer som drabbas av detta!

Som jag har förstått det så har vi stora problem med att locka studenter till lärarutbildningarna, vi räknar med att det blir kris inom äldreomsorgen eftersom de unga inte söker sig dit, vi har överfulla grupper i förskolan, det fattas platser inom sjukvården osv. Tycker inte du också att dessa miljarder möjligen skulle kunna hitta en annan användning i samhället? En användning där de kommer att göra minst lika stor nytta?

Ja, det var bara några tankar jag fick när jag läste ditt inlägg om de stackars stockholmarna. Tänkte att du kanske skulle uppskatta lite perspektiv på ämnet, så att du slipper oroa dig i onödan. För jag tror nog att de kommer att klara sig- oavsett utfallet i riksdagen.

Med vänliga häsningar
Elisabet
(sjuk, arbetsoförmögen, fattig, tidigare utförsäkrad, numera lantis)

12 november 2013

Konsumtion- vår räddning eller undergång?

Tisdagens Korrespondenterna i SVT handlade om konsumtion:

Är verkligen konsumtionen svaret på alla problem?

Eller ökar konsumtionen bara på de problem vi står inför?

Nu åker kineserna till Europa för att shoppa lyxprodukter- är detta verkligen något som är positivt för vårt fortsatta liv på planeten Jorden?

Man lägger resurser på fel saker, som inte hjälper majoriteten av människor på planeten- och de flesta av oss vill hela tiden ha mer och mer. Våra politiker vill att vi hela tiden konsumerar mer- trots att det inte är hållbart.

Vi har aldrig haft en så hög konsumtion som idag, men är det verkligen bra? Eller borde pengarna satsas på annat? Kan det vara så att om man köper "en riktigt dyr jacka så kan man ha den en hel vinter" vilket en av de intervjuade tycker? Eller borde man kunna ha den en hel vinter, eller kanske flera- ändå?

I grekiska byn Evia har man bestämt sig för att sluta konsumera och försöker klara sig utan pengar,  istället använder man sig av byteshandel och försöker leva så enkelt som möjligt. Utan onödig konsumtion, nära naturen: 

"Jag har haft så mycket, men det leder ingenstans"

"Några euro gör ingen skillnad, men att ha en relation till den gamla damen gör det."

"Man köper saker och sitter sedan fast i att betala för allt man köpt."

Är vi kanske grundlurade?





11 november 2013

Stoppa sköldkörtelskandalen!

En petition, under rubriken Stoppa sköldkörtelskandalen, har lagts upp idag och har redan över 250 påskrifter! Skriv på du också och skriv gärna en kommentar utifrån dina egna erfarenheter- som patient eller anhörig!

3 november 2013

Tankar om livsval

Jag har läst boken Hejdå, ekorrhjulet! Människor som går mot strömmen. En bok som av förlaget beskrivs så här: "Att göra som alla andra är inte svårt. Men går man mot strömmen måste man fundera över sina livsval och hur man vill forma sin framtid. I den här rikt illustrerade boken porträtteras ett 20-tal människor som bytt spår i livet. De har velat få mer tid för sig själva, byta jobb eller dra ner på sin konsumtion.

Möt Christer, som sa upp sig från jobbet och startade ett café i Båstad. Möt fotbollsstjärnan Tina Nordlund som var bäst i Sverige när hon drabbades av ätstörningar. I dag har hon uppnått en ny balans i livet. Sonja och Harald tröttnade på livet i storstaden och flyttade ut på landet. Jörgen och Fredrik startade Tidsverkstan – för att uppmuntra människor att förbättra vardagen för sig själva och sina nära. En av topparna i svenskt näringsliv, Arne Mårtensson, hoppade av och gav sig ut på sitt livs äventyr tillsammans med sin hustru."


Innan jag själv ramlade ur ekorrhjulet med en krasch, julen 2000, så hade jag inte funderat så mycket på dessa frågor: Jag var rätt nöjd med både jobbet och livet i stort. Jag var jättenöjd med mitt yrkesval och tycker fortfarande att förskolläraryrket måste vara ett av de bästa yrken man kan ha! Förmånen att få följa nya små människor under deras första år i livet, se deras utveckling och hur de lär sig genom det de upplever och inte minst att få uppleva världen på nytt genom barnens ögon- kan man egentligen ha ett mer givande arbete!?!

Okej, arbetsbelastningen hade ju blivit hårdare och hårdare under de 20 år jag jobbat, särskilt under 90-talet, lönen var kanske inte så mycket att hurra för i förhållande till utbildning, ansvar och krav- men arbetet var verkligen roligt och utmanande och stimulerande!

Det tog mig många år att inse och acceptera att jag inte längre hade kapaciteten att komma tillbaka till arbetet som förskollärare! Under dessa år har jag också funderat mycket på vad som är viktigt i livet och ifrågasatt många av mina tidigare val. En sak kan jag idag säga helt säkert: Det var absolut inte värt priset att slita ut mig så till den milda grad som jag gjorde innan jag kraschade!

Idag önskar jag att jag hade insett detta betydligt tidigare och hoppas att andra inte går i samma fälla som jag gjorde! Jag trodde att stress inte var farligt så länge man trivs med det man gör- men det spelar ingen roll om det är positiv eller negativ stress! För mycket stress är ändå skadligt!!!

Boken Hejdå, ekorrhjulet! innehåller fyra kapitel: Kampen om tiden, Kampen om konsumtionen, Byta spår och ett PS med Dalai Lamas tankar om livet.

Jag tycker kanske inte att det är så stor skillnad på kampen om tiden och den om konsumtionen, det är ju som två sidor av samma mynt: Om man drar ner på konsumtionen, så skapar man eventuellt ett utrymme för få mer tid för sig själv och sin familj, eftersom man inte längre behöver dra in lika mycket pengar för att få det att gå runt. Och om man går ner i arbetstid, så kanske man kan konsumera mindre, då man har mer tid att sköta om och laga saker, odla, baka och laga mat eller vad det nu är man tycker är viktigt i livet.

En kvinna i boken, sa att när hon bestämt sig för att konsumera mindre, så  blev det naturligt att packa fikakorgen och ge sig iväg till ett ställe som inte kostade något att besöka, i motsats till de helgaktiviteter de ägnat sig åt tidigare som kostade inträde och fika och vad det nu var. Större än så behöver det ju inte vara!

Några citat ur boken:
"Att behöva ägna fritiden åt materialförvaltning lockar allt färre."
 "Att leva mer enkelt behöver inte innebära att man säljer allt man äger och flyttar ut på landet för att tova sitt eget toalettpapper."
"Ibland undrar jag om det ökade materiella välståndet i motsvarande grad ökar människors lycka."  
"Att överkonsumera är inte bra för miljön och inte heller för den enskilda människan. Det är bara bra för det ekonomiska system vi har idag."
"Om alla sätter sig ner för att fundera på vad som betyder mest för dem tror jag att de flesta svarar att det handlar om att få vara frisk, att ha människor man älskar omkring sig och att få syssla med det man tycker bäst om."
"Men att hoppa av ekorrhjulet behöver inte innebära att man jobbar mindre, det kan ju också vara så att arbetet känns så meningsfullt att dygnets timmar inte räcker till för allt man vill uträtta."
"En massa prylar ställer bara till med besvär. De skall användas, skötas om och så blir man orolig för att de skall gå sönder." 
"Vi var trötta på våra ganska inrutade liv och kände att mycket på våra jobb handlade om att uppfylla andras önskningar."
"En del mår nog bra av att hoppa av ekorrhjulet och byta spår. Medan för andra räcker det med att se över hur de fungerar på jobbet och privat, och fundera över hur de vill leva sina liv."
"Många människor är så fångade i jakten på att skaffa ännu mer att de inte skapar utrymme för något annat i livet"

Jag tror att den som funderar över dessa frågor kan hitta sina egna guldkorn i boken. Det är ingen av dem som beskrivs, som påstår att de hittat den "rätta" vägen som alla borde följa, bara att de hittat sin egen väg som gör att de själva mår bättre och är nöjda med sina val.

En förändring av livssituationen , behöver ju inte innebära att man förändrar allt över en natt, det kan ju vara en liten förändring som gör att man mår bättre och orkar mer. Jag skulle önskat att jag varit mer uppmärksam på detta tidigare i mitt liv!



 

1 november 2013

Oktober 2013

Dags att sammanfatta oktober månad:

Hälsa
Den höjning av Armour Thyroid jag genomförde under augusti och september, har fortsatt att hjälpa mig att må bättre och jag känner mig hyfsat stabil, även om jag också haft några rejäla dippar under månaden. Detta är den vändning jag väntade förgäves på under hela sommaren- men bättre sent än aldrig...

Jag har varit och tagit sköldkörtelprover och diskuterade med endokrinologen om att pröva att höja dosen av Armour Thyroid ytterligare något, men det fick jag inget gehör för. Själv tycker jag, att när jag nu märkt vilken otrolig skillnad höjningen från 2 till 3 tabletter (eller omvänt den tidigare sänkningen från 3 till 2) har haft på min hälsa, min energinivå och för hela min tillvaro- då hade det ju varit fantastiskt om jag, med ytterligare en liten höjning, kunde mått motsvarande ännu bättre! Men nej, det var inte aktuellt eftersom han tyckte att jag redan låg på en hög dos (halva maxdosen om jag har rätt för mig). Jag fick i alla fall en ny licensansökan utskriven för Armour Thyroid, den är inlämnad till apoteket så nu är det bara att vänta....

Proverna visade på ett TSH på 0,01 (ref 0,2-4) vilket är normalt när man tillför det aktiva hormonet trijodthyronin, T4 på 15 (9-22) och T3 på 5,0 (2,5-5,6). Min tidigare erfarenhet är att jag mått bäst då jag haft ett T4 på minst 17, men det var när jag åt Levaxin och jag vet inte om det kan jämföras med den medicinering jag har nu, nu har jag ju tex ett högre T3 än tidigare.

Jag var på undersökning hos min tandläkare som tog bort tandsten och hittade en spricka i en tand. Jag hoppas ju alltid att det skall räcka med undersökningen, men nu måste jag tillbaka och laga tanden också.

Jag har även gjort något åt oron för en knöl jag känt i mitt ena bröst ett tag. Skönt att få utrett att det bara var en fettknuta och inget jag behövde oroa mig för, men mest imponerad blev jag av den effektiva och professionella vård jag möttes av på Bröstmottagningen! Men detta har jag skrivit ett annat inlägg om tidigare.

Balans
Jag är i otroligt stort behov av balans i mitt liv, för att jag skall må så bra jag kan. Balans mellan sömn och vakenhet, vila och aktivitet, påfrestning och återhämtning, regelbundenhet vad gäller mat och mediciner...

Under oktober månad så tycker jag nog att detta har fungerat ganska väl. Jag har slarvat en del med maten och ätit mer kolhydrater än vad jag mår bra av, jag har tagit ut mig lite väl mycket vid några tillfällen jag varit ute i trädgården och arbetat, men det har ändå fungerat någorlunda.

En morgon var jag pigg när jag vaknade! Det är den mest underbara av känslor och jag hoppas att dessa tillfällen skall bli fler och fler kommande månader.

Det mest utmärkande har nog varit att jag behövt använda vetevärmaren för att få upp värmen i kroppen efter kroppslig ansträngning- en frusenhet som inte berott på kyla, eftersom jag legat nedbäddad under varma täcken i min säng, utan något jag tolkat som att all energi gått åt viktigare funktioner i kroppen just då.

Aktiviteter och socialt
Jag har varit på musikalen Familjen Addams på Lorensbergsteatern i Göteborg. Det var väldigt länge sedan jag vågade göra något som inneburit att jag behövt boka biljett flera månader i förväg. Detta var en födelsedagspresent till min ena syster och vi var tre systrar med respektive som gick tillsammans. Kul! I pausen träffade vi också min kusin med man, så det blev nästan som en släktträff.

Efteråt var vi bjudna hem till min ena syster på räkfrossa och trots dagens ansträngningar så orkade jag delta i den också. Och för första gången kände jag verkligen att jag deltog i samtalen och inte bara satt med och låtsades att jag var där! Så underbart! Då hade jag i och för sig slumrat en stund i båda akterna, så det kanske hjälpte till, men ändå!

Själva musikalen var dock en besvikelse, ljudnivån var på gränsen till outhärdlig och det var det inte bara jag, med mina känsliga öron, som tyckte. Det höga ljudet gjorde också att det stundtals var svårt att urskilja vad som sades, eftersom talet/ sången låg på gränsen till att "skångra". Trots öronpropp i mitt dåliga öra, behövde jag försöka skydda mina öron så gott det gick- men som sagt, det var jag inte ensam om. Själva handlingen hade också mått bra om man skurit bort en del onödigt, mycket kändes som utfyllnad vilket inte behövts då bara första akten pågick i över 1½ timme. Synd på något som kunde varit så bra!

Jag har också haft ett mycket uppskattat besök av min 6-åriga systerson. Han tog med sig mormor och morfar hit en dag under höstlovet och vi hann med mycket under de timmar han var här: Leka med katterna och bygga med lego, äta och fika, prata, skratta och busa. Både han och jag slocknade direkt efter besöket, men han hade nog orkat leka mycket mer om bara moster inte blivit så trött! :)

Han hade kommenterat hur mycket tomater jag hade för mogning i köket, så när han påminde mig om att han hade vunnit "solrostävlingen" tidigare under hösten, dvs hans solrosor var högre än mina och andra mosterns, så sa jag att jag väl hade vunnit tomattävlingen? Men nej, det hade jag inte för vi hade ingen sådan tävling! 6 år = störst, bäst, vackrast och alltid en vinnare!

Vi kom också in på kärleken och jag fick reda på att han och kompisen var kära i samma tjej, men hon var bara kär i kompisen! Jag sa då att tjejer kan ändra sig och fick då till svar att det hade hans pappa gjort! Först var han kär i en och sedan i en annan! Dvs först i storasysters mamma och sedan i hans egen. Vilken tur för oss att hans pappa blev kär i hans mamma!!!

Trädgård
Jag har orkat vara ute i min trädgård tolv dagar under oktober och tre av dem har jag varit ute en stund både på förmiddagen och eftermiddagen! Ett par av dagarna har jag gått ut en stund precis innan skymningen, efter en annars ganska energilös dag. Fördelen med det är att jag då måste gå in, inom rimlig tid, på grund av mörkret och förstås att jag alls kommer ut den dagen. Då hinner jag inte trötta ut mig lika mycket som jag annars riskerar att göra, eftersom jag verkligen älskar att vara ute och har svårt att avbryta projekt jag håller på med, innan jag faller ihop av trötthet.

Jag har satt vitlök för skörd nästa sommar, jag har grävt upp dahliorna och annat som behöver övervintras inomhus, jag har grävt upp en del gräsmatta mellan några buskar och jag har täckt ett område i min surjordsplantering, med tidningar och täckbark, så att området skall vara lättare att sköta framöver.

Jag har också flyttat runt några växter i den perennrabatt som vi anlade förra senhösten och även om jag varit nöjd med den rabatten i sommar, så var det ändå några misstag som behövde rättas till. En sköldpaddsört och en stor blåklocka, som jag fått under sommaren har nu också fått sina platser i den rabatten. Jag är mycket nöjd med det jag fått gjort!

I födelsedagspresent fick jag ett presentkort på växter, så jag har varit i ett par plantskolor och fyndat växter till bra priser på höstrean, även om det redan var ganska utplockat. En Astrid Lindgren-ros och en kinesisk rhododendron fick i vilket fall ett nytt hem här hos mig. Dessutom köpte jag lite höstfägring att ha utanför ytterdörren och en bukett rosor till mig själv!

Hemsysslor
Som vanligt har vi delat på tvätt och disk och matlagning utifrån vem som har haft tid (min man) och ork (jag). Jag har också städat köket ordentligt: Plockat undan, torkat av alla ytor, dammsugit och torkat av golvet. Så nöjd med att det är gjort! Tyvärr håller det ju aldrig så länge just i köket, men jag tycker om känslan av att jag har fått det gjort och att det är helt fräscht!

Jag har varit och handlat mat tre gånger och varit på Systemet och på biblioteket en gång vardera under månaden.

Övrigt
Våra båda hankatter har varit hos veterinären för kastrering och öronmärkning. De behövde därför lite extra omsorg både innan och efter denna traumatiska upplevelse. En av katterna hade på hemvägen kissat ner sig så mycket att nästan hela pälsen var våt av urin. Inte kul för en stolt katt- och inte heller så kul för matte som satt i lukten hela vägen hem och sedan blev trampad med våta tassar i knäet. De har dock läkt väl och det är skönt att detta är gjort.

Jag har publicerat 12 inlägg på bloggen under oktober, vilket är något färre än i september, men fortfarande väldigt många fler än i våras och tiden dessförinnan. Det är så skönt att ha en röst att höja igen! Jag har också varit mer aktiv på Facebook, där flera olika grupper jag är med i har haft en stor aktivitet med intressanta ämnen.

Mål för november
Det jag har inplanerat är ett tandläkarbesök då jag skall laga den spruckna tanden, ett 14-årskalas och en helg på hotell för att fira vår bröllopsdag. Hoppas så att jag skall orka uppskatta det!

Jag hoppas också att det skall bli lite mer ork för att avsluta trädgårdsprojekt jag påbörjat och att det inte skall börja snöa eller frysa på innan jag blir klar- men det är inte så ovanligt att det blir så i mitt trädgårdsliv...

Jag skall också försöka putsa fönstren innan advent- det är en av de sysslor som varit mycket lågt prioriterad under alla mina trötta och sjuka år och jag vet att det blir både advent och jul, även om fönstren knappt går att se ut genom! Men just därför är det en lycka om jag har energi nog att utföra det i år!

30 oktober 2013

Att vara inhyst i en gammal kvinnas kropp...

Jag läste ett underbart kåseri av Pia L på Världens gång, i måndagens GP. Tyvärr finns det inte utlagt så att jag kan länka till det, men jag vill ändå förmedla en del av det hon formulerar omkring tidens gång:
"Jag är den jag alltid varit? Förutom att jag numera är inhyst i en gammal kvinnas kropp, en egendomlig upplevelse faktiskt, snudd på science fiction-artad. 
Nyss var håret rött, det är det inte längre, och så vidare, och så vidare, och fingrarna har kroknat av artros. Det ser jag varje dag, för händerna använder jag jämt.  
Resten av förvandlingen går att bortse från. Det är bara spegeln som påminner och framför den står jag sällan. 
Omgörningen av utsidan är total, och jag bor kvar innanför skalet."
Hon fortsätter:
"Antagligen är jag inte alls som jag alltid varit.

Jag småler oftare, lätt överseende, trots att jag vet att yngre personer inte kan hjälpa att de inte är tillräckligt gamla för att veta lika mycket som jag, som för övrigt glömt hälften av det jag visste.

Småleenden kan reta, men de kan också avväpna och signalera ofarlighet, vet gamla kvinnor. Eller mogna, många föredrar ordet mogen. Men jag menar att det är dags att fylla ordet gammal med något oerhört uppbyggligt."

Visst är det lätt att döma människor efter deras utsida och glömma att vi alla bär alla våra åldrar inom oss? Visst är det konstigt att vi, i vårt västerländska samhälle, hyllar ungdomen så till den milda grad, att åldrande nästan är något att skämmas för?

Är det inte underligt att de kroppsliga tecknen, på att vi levt ett långt och händelserikt liv, helst skall döljas till varje pris; opereras, botoxas eller smörjas bort- istället för att stolt visas upp!? Att en ungdomligt slät hud inte är något som får höra barn- och ungdomen till, utan blir ett ideal som gör att rynkor och bristningar är något att skämmas för- istället för att stolt visa upp?

Visst är det konstigt att vi inte bättre värdesätter den mognad, erfarenhet och kanske till och med visdom som kommer med stigande ålder? Att inte ungdomarna själva gör det, är väl inte så konstigt- de är ju centrum i sitt eget universum, men att alla vi andra som redan vandrat den vägen, tillåter oss att förminskas- det är väl konstigt?

Att det ses som normalt att man passerat bäst-före-datum i arbetslivet redan i medelåldern och att det inte ses som en merit att man har avverkat småbarnsåren och samlat på sig mängder av kunskap och erfarenhet som skulle kunna komma en arbetsgivare till godo- är inte det konstigt?

Och det konstigaste av allt: Hur kan vi med att behandla våra äldsta medborgare på det sätt vi idag gör? De människor som gått före oss och byggt upp vårat samhälle?
Kanske är det den bästa värdemätaren på ett samhälle- hur vi behandlar våra gamla?

Jag minns första gången jag hörde om ett rån mot någon med rullator- jag fattade nästan inte att det kunde vara sant! Hur kunde man ge sig på någon som är gammal och i underläge, någon som kunde varit ens egen morfar eller farmor och som borde visats respekt istället? Tyvärr är det ju inte längre ens särskilt ovanligt att man rånar personer som knappt kan ta sig fram, lurar sig in i deras bostäder där man stjäl från dem eller lurar på dem dyra telefonabonnemang utan att ens verka skämmas! Vet hut!!!

Det verkar inte ens vara något att skämmas över att man gör vinster på de allra äldstas bekostnad- att man drar in på maten, personalen och blöjorna- för egen vinnings skull! Jag säger bara: Usch!!!

Man tilltror dem inte heller kompetensen, att själva kunna bedöma när det är dags att flytta till ett äldreboende- trots att de där själva kommer att betala för både hyra, mat och omsorg! Det är en biståndsbedömare som antas kunna bedöma detta bättre- trots att man egentligen inte tror på någon anstormning av äldre till institutionerna, då man samtidigt säger att "de äldre vill bo hemma så länge som möjligt". Självklart vill de det, men när det inte längre känns som om det är möjligt- borde det då inte vara den äldre själv som bedömer detta!??

Borde inte en verklig valfrihet, mer handla om människors egna val när det gäller form av boende och möjlighet att fortsätta bo ihop med sin livspartner även i livets slut, än valfriheten att kunna tjäna pengar på människors basala behov?

Vi borde nog oftare påminna oss om att i varje rynkig 98-åring finns även ett barn, en tonåring, en ung vuxen och många andra åldrar som format den personen- på samma sätt som det i mitt 50-åriga jag finns ett litet barn, ett skolbarn, en tonåring osv.

Var och en av oss som är lyckliga nog att överleva tillräckligt länge, kommer att en dag vara en rynkig 98-åring! Då vill vi bli behandlade med omsorg och respekt av den omvärld som finns runt oss då- och det är idag vi gör de val som kommer att forma vilket samhälle vi har då!

29 oktober 2013

Kostnaderna skenar igen...

Nu skenar kostnaderna för sjukskrivningarna igen! Vilket inte borde komma som en överraskning för någon!!! Eller tror man på allvar att osäkerhet och försämringar i sjukförsäkringen gör folk friskare??! Även långsiktigt?!

Om människor pressas att försöka jobba till varje pris- oavsett sjukdom eller arbetsförmåga- så är det väl inte så konstigt att det senare slår tillbaka och gör att människor hinner bli desto sämre innan de påbörjar vägen tillbaka till hållbar hälsa??? Eller hur tänker de?

När läkarna blivit mer restriktiva med sjukskrivningar, när det medicinska beslutsstödet inte tar någon hänsyn till samverkansfaktorer mellan olika sjukdomar eller personliga förutsättningar att klara av arbete och när osäkerheten om man verkligen kommer att få någon sjukpenning vid sjukskrivning gör att man försöker jobba in i det längsta- tror man då att den minskningen av "ohälsotalet" verkligen kommer att hålla på längre sikt???!!

Kan det inte istället vara så att dessa åtgärder motverkar sitt syfte!? Att en större trygghet i sjukförsäkringssystemet och en tidigt insatt rehabilitering skulle ha kunnat uppnå syftet på ett betydligt mer effektivt sätt? Om man tidigt får en korrekt behandling och kanske en sjukskrivning om bara 25%, 50% eller 75% under en period, så skulle det kanske ha kunnat minska de långvariga sjukskrivningarna på allvar- inte för att man utförsäkrat, omförsäkrat eller friskskrivit sjuka människor- utan för att man satt in åtgärder som förhindrat människor att bli allvarligt sjuka från början!

Detta gäller kanske inte för alla sjukdomar, men definitivt för de sjukdomar som nu är det stora problemet: Den psykiska ohälsan, dvs de sjukdomar som idag till stor del har stressrelaterade orsaker.

Tro mig, om jag hade fått en fungerande hjälp redan 1999 när mina problem debuterade, så hade jag inte behövt vara heltids sjukskriven/ utförsäkrad sedan 2001! Hade jag fått hjälp med att se problemet (för det är en del av psykologin, att man får tunnelseende och inte själv förstår) och med stressreducerande strategier, genom tex KBT-terapi, om jag fått behandling för min hypotyreos och en period med lägre arbetstid/ arbetsbelastning redan då, så hade jag därefter troligen klarat av att arbeta fram till pensionen. Det hade varit en stor vinst för både mig och samhället! Istället fick jag ingen hjälp alls, vilket gjorde att mitt förtroende för sjukvården redan var förbrukat, när jag verkligen hade behövt hjälp för att förhindra kraschen!

Varför tas inte den kunskap tillvara, som vi redan kasserade har??? Borde inte våra erfarenheter vara viktiga för att kunna påverka den framtida vården och politiken? Vi har ju förstahandserfarenhet om hela systemet- hur vården och sjukförsäkringssystemet fungerar samt vad som kunde ha hjälpt oss tillbaka till ett normalt liv och i vilket läge!

Enligt söndagens SVT Nyheters inslag: Kostnaderna för sjuka skenar så är detta nu ett stort problem. Fem miljarder kronor extra beräknas detta kosta under de närmaste 5 åren. Enligt sjukförsäkringsministern så är inga nya åtstramningar planerade, men det är ett problem att korttidsfrånvaron riskerar att smitta av sig på långtidsfrånvaron. Desto större anledning att sätta in fungerande åtgärder mot nyrekryteringen av sjuka människor!

Kanske skulle man kunna börja med tonårstjejerna som har så dålig självkänsla och är så utsatta av stressen i skolan att de får ätstörningar, skär sig själva eller begår självmord? Vad har vi för samhälle när detta är så utbrett redan bland våra barn och ungdomar- och vad gör vi åt det?

Kanske skulle man kunna fundera på om dagens slimmade arbetsliv är förenligt med ett lågt ohälsotal? Kanske skulle man på ett bättre sätt kunna dela på de jobb som finns och åter föra in den "luft i systemet" som gör att arbetskraften har förutsättningar för att hålla ett helt arbetsliv?

Kanske kunde man se till att vården börjar fungera för de olika "trötthetssjukdomarna" som faktiskt kan behandlas med annat än antidepressiv medicin- tex hypotyreos som skulle kunna behandlas utifrån den aktuella patientens respons på insatt behandling- och sätta in annan medicin för de patienter som inte blir friska av Levaxin?

Kanske skulle man kunna se till att människor som söker för stress, oro eller andra diffusa symtom får adekvat hjälp av sjukvården direkt- innan de gått ner sig så långt att de knappt klarar av att ta sig tillbaka igen?

Ja, det är ju bara några förslag på hur man kan åtgärda orsaken istället för symtomen.....

24 oktober 2013

Föredömlig sjukvård

Jag har känt en liten knuta i bröstet och ringde därför till Bröstmottagningen där de hjälpte mig att skriva en egenremiss som bedömdes av en läkare.

Sex veckors väntetid fick jag besked om, men eftersom jag kunde komma med kort varsel så hamnade jag på en lista med möjlighet att ringas in med 2 timmars varsel vid återbud. Hade tur och fick en tid inom ett par veckor och med ett par dygns varsel, vilket var skönt eftersom jag inte mår så bra av stress.

Jag möttes av en mycket kompetent och effektiv vård: Under de 1½ timme jag var där fick jag göra en mammografi (usch!!!), en ultraljudsundersökning utförd av en röntgenläkare och en bröstundersökning med biopsi av en kirurg. Båda läkarna var mycket noga med att jag skulle förstå och känna mig trygg med beskeden och dessutom kände jag mig väl omhändertagen av de tre sköterskor jag träffade under dessa undersökningar.

Väntrummet bestod av två delar, i den större fanns en teve och i det mindre gick det att komma undan tevens ljud, vilket jag med min ljudkänslighet uppskattade mycket. De hade till och med skaffat en kaffemaskin för att kunna bjuda på en kopp kaffe eller te under väntetiden mellan de olika undersökningarna! Detta har ju ingenting med själva vården att göra, men är ändå ett tecken på att de försökt göra helhetsupplevelsen så angenäm som möjligt för de patienter som kommer med en oro för bröstcancer. Helt enkelt försökt utforma vården utifrån patientens perspektiv!

Nu var jag så lyckligt lottad att min knuta visade sig vara en fettknöl, ett besked jag känner mig trygg med efter den kompetenta behandling jag fick under besöket, men hade det visat sig vara  något annat så hade jag fått en kontaktsköterska som följt mig genom den behandling jag behövt genomgå och som hade gett mig all information jag ville ha, innan jag lämnat avdelningen för dagen.

Det är kompetent och effektivt, både ur samhällets och patientens synvinkel och säkert även ur personalens- som kan gå hem efter dagens arbete med en känsla av att ha gjort ett bra jobb!

Tänk om all sjukvård kunde vara lika effektiv! Tänk vad pengar som hade kunnat omfördelas om varje patient direkt kom till en mottagning som var specialdesignad för ändamålet och att de där kände sig så trygga med den undersökning och de besked de fick, att de inte fortsatte söka vård för samma besvär!

Tänk vilka summor som skulle kunna läggas på den mest avancerade sjukvården och de dyraste medicinerna, som det nu inte är en självklarhet att alla patienter får del av, eftersom de är för kostsamma för landstingen.

Tänk vad mycket smärta och lidande som kunnat undvikas för de patienter, som nu slussas runt i sjukvårdssystemet, utan att de någonsin få hjälp för sina besvär!

Tänk er en sjukvård där alla hypotyreospatienter kom till ett team av hängivna läkare och sköterskor, som tog de prover som behövdes och gjorde de undersökningar som krävdes, för att kunna ställa en säker diagnos och som därefter följde upp patienterna och såg till att de fick en fungerande behandling!

Tänk er en sjukvård som ser till helheten och kollar upp binjurarna innan de sätter in sköldkörtelbehandling (vilket skall göras enligt Fass, men som verkligen är ett undantag att det görs!), en sjukvård som ser till sjukhistoria och symtom istället för att endast förlita sig på TSH!

Tänk er en sjukvård där patienten tas på allvar och ses som expert på sin egen kropp! En sjukvård som insett att en patient som avfärdats utan hjälp eller en förklaring hen kan acceptera- det är en patient som kommer att komma tillbaka, gång på gång, tills den patienten är nöjd med den vård hen fått. En sjukvård som förstått att ju längre det dröjer innan korrekt diagnos ställs, desto svårare är det att få en behandling att fungera.

Vilken utopi! Trots att det borde vara det självklara sättet att ta hand om den stora gruppen sköldkörtelsjuka! Särskilt nu när trötthetssjukdomarna blivit ett så stort ekonomiskt problem i samhället, att man måste straffa ut de sjuka ur sjukförsäkringssystemet, istället för att se till att forskning och behandling möter behovet! Just för att vi är så många så skulle också besparingarna för samhället kunna bli så stora!

En annan hormonsjukdom, som påverkar hela kroppen och alla dess funktioner, är ju diabetes. Den stora skillnaden mellan dessa båda stora folksjukdomar är att diabetespatienterna aldrig ifrågasätts (eftersom de har ett fungerande diagnossystem) och att de har flera olika mediciner att välja på, eftersom det inte finns en medicin som passar till alla patienter! De har också specialmottagningar och diabetessköterskor som är specialiserade på just på deras sjukdom.

Jag har svårt att förstå de stora skillnaderna i behandlingen av dessa patientgrupper! Trots att sköldkörtelföreningarna och enskilda patienter larmat i flera år nu, så händer nästan ingenting för att möta behovet av fungerande diagnostisering och behandling. Varför?




22 oktober 2013

Youtube-film om sköldkörtelbehandling


Nu finns det en ny film som tar upp problemet med dagens hypotyreosbehandling:
http://www.youtube.com/watch?v=1z6RsEHAif8&feature=youtu.be

Ju mer den sprids desto större nytta kan den göra!


18 oktober 2013

Adoptionens pris

Jag har just sett ett starkt program på Kunskapskanalen: Adoptionens pris.
Intervju med filmaren.

Sedan jag läste Markus Luttemans bok Utsatt, som jag bloggat om i ett tidigare inlägg, har jag funderat en hel del på dessa frågor.

Jag har tidigare sett adoption som något ganska okomplicerat: Ett fattigt, föräldralöst barn får nya föräldrar i ett land fullt av möjligheter. Alternativet att leva sitt liv på barnhem skulle ha varit så mycket sämre, så även om det är en stor omställning för barnet, så är allt bättre än att växa upp på institution. Har jag trott.

I Markus Luttemans bok tas det upp att tillgången på "föräldralösa barn" att adoptera följer efterfrågan från adoptivföräldrarna. Han tog upp ett exempel från Sydamerika, som verkligen fick mig att förvånas och öppnade mina ögon för att det kanske inte är en så enkel ekvation som jag trott.

I dokumentären Adoptionens pris är det två hiv-smittade föräldrar som adopterar bort sina två yngsta barn efter förfrågan från staten. Läkaren har sagt till mamman att hon skall dö inom fem år och hon vill inte att hennes barn skall bli hemlösa när hon dör. De har fått löfte om att få rapporter om barnens uppväxt och att allt skall bli så bra. Det verkar också som om de fått löfte om att adoptivfamiljen skall sörja för deras behov, men det förnekas av den adoptionsansvariga när tv-kameran är på.

Barnen 2 och 4 år gamla, lämnas på barnhem och luras där bort från föräldrarna som uppmanas att inte ta farväl, utan bara smita iväg från dem. Inom förskolan, där föräldrarna ändå kommer tillbaka samma eftermiddag, är detta ett absolut tabu! Det är bättre att barnen är ledsna just när föräldrarna går och att de vet vad som skall hända, än att de blir svikna av sina föräldrar!

På barnhemmet hämtas sedan barnen av sina nya föräldrar och den 4-åriga flickan visar att hon är arg genom att kasta saker omkring sig på hotellrummet. Hon stoppas och somnar så småningom utmattad. Eftersom adoptivföräldrarna inte talar hennes språk så kan de varken bekräfta hennes känslor eller berätta för henne vad som skall hända. Vilket kunde haft en avgörande skillnad för deras gemensamma framtid.

De biologiska föräldrarna ville träffa barnen en sista gång på flygplatsen och ta farväl där. Detta avstyrde adoptivföräldrarna och förlorade därmed den sista chansen att få flickan att förstå att detta var något som hennes föräldrar ville. De hade valt detta för sina barn och hon behövde inte bekämpa dessa främmande människor, för att rädda sig och sin bror.

Anpassningen till det nya livet verkar fungera bra för 2-åringen, men det blir genast problem med den äldre flickan. Adoptivföräldrarna hittar "fel" på henne, hon är inte van vid närhet, hon ryggar undan för män och hon smeker "klumpigt" när hon försöker klappa sin adoptivmor.

Adoptivmodern retar sig på att hon "tuggar" eller "skakar" på huvudet och gör detta till ett stort problem. Hon straffas med att bli utan mat när hon gör dessa, säkerligen omedvetna, rörelser. Jag tolkar rörelserna som nervösa eller andra psykiska reaktioner på de känslor hon tryckt ner inom sig och inte tillåts visa. Att hon ha ont i magen för att hon inte ätit på två dygn verkar inte bekomma adoptivmodern.

Av en psykolog (!?) bekräftas de i sin uppfattning att hon skall nonchaleras (dvs frysas ut = psykisk misshandel) när hon inte beter sig utefter deras normer. Villkorslös kärlek skulle bara förstöra för henne i denna situation! Nu talar vi alltså om ett barn som först berövats sina kärleksfulla föräldrar för att sedan ryckas upp från barnhemmets kontakter och rutiner, för att därefter placeras i en helt annan miljö och kultur utan att antagligen förstå någonting av det som händer! Och hon skulle må dåligt av villkorslös kärlek???? Och det är en psykolog som anser det???

Ett av problemen är också att hon inte kan knyta an till sina nya föräldrar och detta skulle tydligen avhjälpas av deras avståndstagande? Situationen är nu så allvarlig att de behöver ett avlastningshem för flickan, men det skall då vara ett hem som inte är "för bra" för hon skall ju inte trivas och vilja stanna där, utan vilja komma tillbaka igen.

Tyvärr verkar det vara ett allt för kompetent hem hon kommer till, för avlastningsmamman tvättar hennes kläder, trots att adoptivmamman inte "vill ha den lukten i sitt hem" (vilket väl i så fall lättast skulle ha kunnat undvikas genom att tvätta om kläderna) och de engagerar sig i henne- så eftersom det fungerar för bra så vill adoptivföräldrarna byta avlastningshem! Kanske är det svårt att hävda att det är barnet det är fel på om det fungerar bra i ett annat hem?

Det sorgliga slutet på denna historia är att flickan nu bor på ett barnhem i Danmark och planeras bo kvar där uppväxten ut. Föräldrarna, som inte dött, har fått bromsmediciner och har nu adopterat en ny liten släkting och saknar sina barn något oerhört och fruktar den dag barnen kommer att söka upp dem och ställa dem till svars. Adoptivföräldrarna behöver turas om att åka för att träffa flickan några timmar var tredje vecka. Och alla blev förlorare.

Flickans sista ord i dokumentären blev: "Nej, jag har fått nog av nya föräldrar".

Barnen kom från Etiopien, precis som flickan i Luttemans bok (som också hade en mamma i livet, som inte visste vad som hänt med dottern) och i eftertexterna står det att 77 barn adopterats till Danmark något visst år, bara två av dem var dokumenterat föräldralösa. Så det där med tillgång och efterfrågan verkar väl stämma åtminstone i Etiopien.

Nu tror jag inte på något vis att alla adoptioner är fel, även om det tydligen finns vissa som går gravt fel. För visst finns det mängder med lyckliga historier där barn verkligen "räddats" från ett torftigt barnhem för att få en ny familj de kan knyta an till och få en lycklig uppväxt hos, men man måste nog vara medveten om att barnets ålder, antalet tidigare separationer från viktiga vuxna och hur adoptionen går till ur barnets synvinkel, är viktiga aspekter att ta hänsyn till!

Att adoptivföräldrarna har tillräcklig kunskap för att kunna bemöta de reaktioner som barnet uppvisar på det trauma varje separation innebär borde vara ett krav, liksom att den professionella hjälp de bedömer att de behöver verkligen är experter på adopterade barns verklighet!




15 oktober 2013

Felaktigt utförsäkrad får rätt till sjukersättning

I veckan har en viktig dom kommit i Högsta förvaltningsdomstolen: Vann mot F-kassan efter tre års kamp. Det är Lotta som kämpat i 41 månader och genom tre domstolar för att få rätt till sjukersättning, istället för den utförsäkring hon drabbades av 2010. Under åren sedan dess har hon varit tvungen att leva på sin man, men nu får hon de 400 000 kronor, hon borde ha fått från början, retroaktivt. Grattis Lotta och tack för att du tagit kampen för så många andra!

Domen bygger på de nya tolkningar, av reglerna för sjukersättning, som kom förra hösten. Framför allt rör det sig om ­personer med lång sjukhistorik och diagnoser som smärta, utmattning och psykiska sjukdomar, där möjligheterna till ­rehabilitering uttömts. Den största förändringen är att man nu skall ta hänsyn till sjukhistorien och på den basera bedömningen om vad som är rimligt att anta om framtiden.

Tidigare gick man bara på den aktuella situationen och det kan ju vara ganska stor skillnad på om ett tillstånd/ skada/ sjukdom är reparerbar, beroende på om den är nytillkommen/ nyupptäckt eller om man genomgått behandling/ rehabilitering/ arbetsträning under något decennium utan att komma längre än man gjort!

Det är denna nya regeltolkning som hjälpte mig att få sjukersättning förra julen, efter att jag hade varit utförsäkrad i 37 månader, då jag liksom Lotta hade varit hänvisad till att leva på min mans inkomster. Tyvärr fick jag inga pengar retroaktivt för de år jag varit (felaktigt) utförsäkrad, eftersom jag inte fick prövningstillstånd till kammarrätten när jag utförsäkrades. Tyvärr så tror jag inte för ett ögonblick att jag och Lotta är ensamma om att ha blivit utförsäkrade/ "friskskrivna" trots att vi inte haft någon arbetsförmåga att försörja oss med hjälp av!

Enligt Försäkringskassans rättschef så betyder domen att de kommer att fortsätta med de mer generösa bedömningarna som de gjort det senaste året. Det innebär att personer som tidigare nekats sjukersättning nu kan få det.

Så om du är i den situationen skall du absolut ta chansen att söka på nytt! Skaffa ett nytt läkarutlåtande och fyll i blanketten Ansökan om sjukersättning. Tyvärr fungerar inte länkarna till informationen om reglerna för sjukersättning när jag försökte, men man kan alltid ringa Försäkringskassans kundservice: 0771- 524 524.

14 oktober 2013

Apotek och mediciner

Idag var min man på apoteket för att hämta ut de mediciner jag började få ont om. För att slippa åka flera gånger, så har jag börjat förbeställa medicinerna och väntat tills jag fått meddelande om att de finns hemma.

Men förbeställningen via webben är ganska bökig och nu skulle jag ha flera mediciner, så jag tänkte att det var enklare om han åkte dit och hämtade de mediciner som fanns inne och lämnade listan så att de kunde beställa de övriga. Då kunde jag åka dit senare i veckan och hämta dem som beställts hem då.

Döm om min förvåning när alla de åtta mediciner jag ville ha idag fanns hemma! Jag vet inte när det hände senast, men nu kanske äntligen apoteken börjar fungera som apotek igen efter avregleringen!!? Jag ångrar nästan att jag var så hård mot dem i ett tidigare inlägg....

Skattelättnader och lycka

Läser i dagens tidning att "Skattesänkningar ger rika mest". Det var väl inte någon överraskning direkt, men att mer än 25 % av regeringens skatteförslag går till den tiondel som tjänar mest, medan den tiondel som tjänar minst får dela på 1%, de siffrorna hade jag inte sett tidigare.

Nu vet väl alla att "en sjuksköterska fått en extra månadslön i plånboken", men sällan talas det om vad hon fått betala i andra ändan och vad som händer med henne om hon blir sjuk eller arbetslös. Att det alltid talas om skattelättnaderna i procent istället för i kronor, är ju också en indikation på vilka som gynnas. Det konstiga är att detta budskap, som hamras in i våra medvetanden, aldrig ifrågasätts av vare sig oppositionen eller media....

Själv unnar jag de rikaste varje öre de kan komma över om de blir lyckligare av det. För dem som redan har plånboken full verkar det ju vara så att lyckan i livet är knuten till pengar och att den lyckan är så viktig att man kan göra nästan vad som helst för att komma över mer. Inte är det de fattigaste som myglar, fifflar, utnyttjar riksdagsersättningar eller fallskärmar på ett sätt som inte var meningen, skattefuskar, utnyttjar representationskontot till det yttersta eller vad det nu kan vara som ökar på den egna ekonomin.

Trots att jag unnar dem det enda som  verkar göra dem lyckliga, så tycker jag att jag fått betala en allt för stor del av deras ökade förmögenhet. För det är ju på bekostnad av andra grupper i samhället som ökningarna kan ske- på bekostnad av alla dem som för tillfället står utanför arbetsmarknaden av en eller annan anledning och på bekostnad av resurser som kunde gått till sjukvård, skola, förskola, äldreomsorg, trygghetssystem, järnväg och annat som gör att man kan vara stolt över och må bra i det samhälle man lever.

Dessutom har jag blivit itutad att jag skall skämmas för att jag utnyttjar bidragsystemet- och detta trots att jag hela min yrkesverksamma tid bidragit till det viktigaste vi har: Barns rätt till en god utveckling och en stabil grund att stå på. En förskollärare eller lärare eller annan vuxen som räddar ett barn, från ett liv med droger och kriminalitet, under sin karriär- har med detta tjänat in hela sin livslön tillbaka till samhället! Det finns det forskning på.

Efter många år som sjukskriven och genom de nya reglerna som missgynnat oss som är beroende av den sjukförsäkring vi själva bekostat, genom de sociala avgifter vi avstått lön till, har jag som omförsäkrad, utförsäkrad och därefter med 75% sjukersättning (ca 6 000 kr/mån- baserat på den inkomst jag hade som utförsäkrad och arbetsförsök och inte på den lön jag hade när jag var frisk) bidragit med min del till omfördelningen av samhällets medel. 

Som tur är så är det inte så viktigt för mig att samla på mig så mycket som möjligt för att bevisa mitt värde och jag vet att lyckan finns i så mycket annat än pengar: Att plötsligt må bättre än vanligt, att orka njuta av trädgårdsarbete en härlig höstdag, smaken av en egenodlad tomat eller att känna sig älskad. Det är sådant som gör mig lycklig. Och som man säger: Den sista särken har inga fickor!



12 oktober 2013

Självgoda läkare

Det blir ett inlägg även om det sista programmet i serien Arga Doktorn: "Lennart var 15 år första gången han sökte sjukvård för något han snart skulle börja misstänka var en hjärntumör, men sjukvården tog honom aldrig på allvar och det förändrade hans liv för alltid. Idag är Lennarts högsta dröm att få sitt ansikte tillbaka. Han vill opereras av en specialist Men trots alla tidigare misstag, säger vården nej."

Läkarna som tror att det är ett "virus", tycker att han är för "symtomfixerad" och intresserad av för dyra undersökningar. I journalen står det att ytterligare undersökningar kan förstärka detta! En nykär kille i tonåren skulle alltså hellre söka sjukvård än vara ute med kompisarna och festa!??? Om han inte behövde? Ibland är det svårt att förstå hur de tänker!

"En måndag när han precis har klivit av bussen faller han ihop mitt på Kungsportsplatsen i Göteborg. Efter det väljer han att kontakta ett nytt sjukhus och han får komma till Mölndal där läkarna häpnar över att inget har gjorts.

- När jag berättade om vilka symptom jag hade blev läkaren helt ställd och tog sig för pannan. Han tyckte inte att det var klokt att jag inte fått en datortomografi. Läkaren i Mölndal skickar Lennart till en datortomografi med det samma och efter ett par timmar får han beskedet att han har en stor hjärntumör.

Operationen blir komplicerad och läkarna är osäkra på resultatet. Att få bort hela tumören visar sig vara komplicerat och man är på väg att ge upp. Till slut lyckas man, men samtidigt måste flera nervbanor i hjärnan offras. Lennarts högra ansiktshalva blir helt förlamad."
Tänk vilken skillnad det hade fått för Lennarts liv om läkaren visat lite mer ödmjukhet och lite mindre självgodhet inför sin uppgift och sina patienter. Man upphör aldrig att förvånas över vissa läkares inställning till sitt yrke och det verkar inte ha blivit så mycket bättre idag, även om jag inte hört om några missade fall av hjärntumör- men för alla dem som inte får vård för sin låga ämnesomsättning påverkar det ändå livet och livskvaliteten i mycket hög grad!

Kanske mer ödmjukhet inför de patienter varje läkare möter skulle betyda stor skillnad i både livskvalitet och sänkta kostnader för sjukvård och sjukförsäkring? Det tror jag.

Jag vill också tipsa om ett nytt inlägg i frågan på Annelies blogg, en av mina nya favoritbloggar: Varför nonchaleras symtom och behandlas patienter så illa? Hon skriver bland annat:

"En betydligt sämre överlevnadsstrategi är att inte tänka på patienten som människa och individ, utan som en i den besvärliga gruppen ”patienter”.  
Väl avpersonifierade ges patienterna bara negativa egenskaper, de inbillar sig att de är sjuka, de kräver att bli hjälpta direkt, helst igår (”Mc Donaldsgenerationen”), kräver att blir ”curlade” (där har jag inte sett några exempel på vad det innebär), tror att man är ”någon djävla resebyrå” som ska ordna sjuktransport etc.  
Har man som läkare/sköterska väl skaffat sig den människosynen tror jag att risken är stor för att patienterna drabbas av slarv, nonchalans och kränkande bemötande."

7 oktober 2013

Tankar om vad som är viktigt i livet

På söndagarna går det en mycket intressant serie på SVT2: Leva som amish. I går sändes del 4 av 6 och här fokuserades det särskilt på livsfunderingar, vad som är värt något i livet, vad lycka är och hur man vill leva sitt liv.

Jag kan varmt rekommendera alla delarna som hittills sänts, men  alldeles särskilt gårdagens program. De kontraster som kom fram i hur vi väljer att leva våra liv är tänkvärda och även om jag inte skulle vilja bli en amish, så finns det mycket i deras kultur som jag tror att vi kanske skulle kunna ta lärdom av i vårt västerländska samhälle!

Några glimtar ur programmet:

Familjens manliga medlemmar arbetar ute på åkrarna: "Det är ett härligt liv. Man har ingen chef, familjen arbetar ihop, vi älskar det." Lönen för mödan är maten som hamnar på middagsbordet och uppskattningsvis så är 75% av maten de äter sommartid, odlad på gården.
 
För kvinnorna är det viktigt att ha en tillräckligt stor trädgård, där de kan odla saker som familjen kan äta och för att kunna konservera. "Vi tror att det är bra att kunna leva av det man odlar. Då drabbas man inte lika hårt när ekonomin sjunker."


En av de engelska killarna har bott på internatskola sedan han var 10 år och nu går han på Eton. Åtta månader om året tillbringar han på skolan, 40 mil hemifrån, vilket är hans föräldrars beslut- det var bara Eton som gällde. Hans mamma tror att det hjälpt honom att utveckla sin egen personlighet, istället för att bara vara en i brödraskaran. Själv tycker han att eftersom han tillbringar så mycket tid hemifrån så har han ingen riktigt nära relation med sina föräldrar.
 
Ungdomarna får vid ett tillfälle frågan vad som är lycka för dem. För George, killen som går på Eton, är det en svår fråga och han säger att det är något han verkligen kämpar med. Han har inget svar, men fortsätter att diskutera ämnet med andra på gården och frågar bland annat en av de unga männen hur många "dåliga" dagar han har på ett år. Svaret att det kanske är tio dagar, gör honom närmast chockad, för själv har han säkert minst två i veckan.

Han berättar att både han själv och hans vänner känner en stor press från sina föräldrar: Man förväntas tillhöra eliten på det främsta universitetet. Det finns så många karriärmöjligheter att välja bland, men han vet inte vad han skall välja. Han känner sig pressad att inte kasta bort alla möjligheter han får under studietiden, så han försöker göra sitt bästa.
 
Han kommenterar att amish säger att man skall var nöjd med det man har och inte avundas andra, medan han själv alltid vill ha mer och aldrig är nöjd med det han redan har. Han har egentligen aldrig tänkt ordentligt på vad han vill få ut av livet, av sitt arbete, sitt familjeliv och vem han själv är/ vill vara. 
 
Han säger slutligen att han har börjat se annorlunda på många saker, bland annat på vad som gör människor lyckliga. "De verkar lyckliga här och det bevisar att sånt som vi tycker är så viktigt i vårt samhälle, som utbildning och självständighet, inte nödvändigtvis måste göra oss lyckligare."


En av de unga amishmännen förklarar sin syn på det enkla, långsamma livet han lever: "Om jag sitter på ett kontor hela dagarna, medan barnen är hemma och bråkar för att de inte kommer överens- vad blir det då av dem 40 år senare? Och vad blir det av mig själv?"
 
Han säger också att han ser livet från den ljusa sidan: "Om ens bror behöver en dollar- ge honom tjugo. Jag har aldrig mött en girig person som också varit lycklig. Ju mer de har desto girigare blir de. Det är nog en av anledningarna till att jag gillar det enkla livet. Det inser du nog en dag- man kan inte skapa lycka. Lyckan kommer inifrån. Så är det."
 

En av de engelska flickorna tycker att trots att de alla är individer, så har amish ändå ett lokalsamhälle (community) där alla blir uppskattade och omhändertagna. På det får hon som svar att "rikedomar är flyktiga, de kan försvinna. Sånt händer ju. Därför strävar vi inte efter jordiska rikedomar, vi skapar en starkt lokalsamhälle för våra barn, för framtiden. Större barn lär sig arbeta tillsammans för det gemensamma lokalsamhället och om alla samarbetar så kan man verkligen uppnå saker."
  
Den engelska tjejen kommenterar efteråt att hon "tillhör en självisk generation, men att mennoiterna (en gren av amish) har förstått värdet av gemenskap och värdet av att dela med sig av sitt överskott. Allt behöver inte handla om mej, mej, mej. Det säger en del om oss, faktiskt."