Jag var ung på den tiden då det var relativt enkelt att få ett jobb, vikariat först och efter några år ett fast jobb. Så enda tillfället jag varit arbetslös var två veckor, mellan två jobb i början av 1980-talet- och under de veckorna hade jag jobb inom vikariepoolen några av dagarna.
Nu har jag tagit ett svårt beslut och sagt upp mig!
Eftersom jag blivit beviljad sjukersättning om 75%, så skulle min tjänst skrivas om till 25% istället för den heltid jag alltid haft. Dessutom skulle min anställning även skrivas om från förskollärare till lokalvårdare.
Trots detta var det ett mycket svårt beslut att ta! Dels för att jag vet att jag ju inte kommer att ha det så särskilt lätt att få ett nytt jobb med min sjukhistoria- och dessutom som 50+! Vem skulle vilja anställa någon som bara kan jobba max 25% och som inte har kunnat sköta ett arbete sedan 1900-talet???
Men nu är beslutet taget och jag känner mig lugn med det. Jag är helt övertygad om att det var rätt beslut för mig idag, i min situation och vad framtiden innehåller får jag helt enkelt ta itu med då. Jag har också en underbar man som stöttar mig till 100%, vilket varit en förutsättning.
Anledningen till detta drastiska beslut? Jo, sedan jag började arbetsträna i slutet av november 2010 och kom upp i 10 timmar/vecka i februari 2011, så har jag inte klarat av att jobba mer än max några veckor eller månader i sträck- och därefter varit sjukskriven på heltid minst lika länge.
Jag har hela tiden hoppats att "snart" blir det bättre: om jag kämpar på, byter medicin, vilar upp mig under en lång semester, fördelar tiden på 4 dagar/vecka, får ett lättare arbete.....
Men "snart" kom aldrig.
Men "snart" kom aldrig.
Under vårterminen som just övergått i sommar, så har jag arbetat under 6½ veckor och varit sjukskriven på heltid i 17½ veckor:
Efter två veckors julledigt började jag jobba igen den 7 januari. Jobbade 3 veckor innan jag behövde vara hemma en vecka pga förkylning och förvärrade andningsproblem pga astman. Jobbade sedan en måndag-tisdag innan jag gick hem med hög feber som kommit under tisdagens arbetspass. Hemma en vecka för influensa.
Jobbade två veckor och trodde att jag långsamt skulle bli bättre efter den trötthet jag kände efter influensan, men istället gjorde jag slut på all min energi och var tvungen att sjukskriva mig pga svår trötthet. Jag var matt, febrig och orkade knappt ta mig ur sängen. Efter en vecka hemma kände jag mig knappt bättre alls och var tvungen att söka läkare för förlängd sjukskrivning. Sjukskriven av läkare 2 + 2½ vecka och trodde sedan att jag hade hämtat mig såpass att jag skulle klara av att jobba igen.
Jag tyckte att det gick bra när jag kom tillbaka, även om jag fortfarande var väldigt trött. Jag klarade ju av att ta mig upp ur sängen på morgonen, äta, vila, duscha, klä på mig, vila, äta, åka till jobbet, jobba 2½ timme, åka hem, sova middag, äta, vila, sova natt- och upp nästa morgon igen!
Det höll en hel vecka, men sedan var jag tillbaka vid utgångsläget igen. Suck.
Sjukskriven drygt 4 veckor till av läkare på vårdcentralen, därefter nytt besök och ytterligare drygt fem veckors sjukskrivning på heltid. Då skulle det vara midsommar och min tanke var att jag då skulle gå på semester i 6-7 veckor och sedan räknade jag med att jag skulle klara av att jobba ett tag igen....
Men så började jag fundera på om det verkligen var värt det.... Att hela tiden gå ner mig så djupt att det tar så lång tid att reparera.... Att aldrig orka göra något annat för att jag hela tiden antingen lägger all energi på att klara av att sköta jobbet eller mår så dåligt att jag inte orkar någonting av den anledningen.... Att jag fortsätter trots att kroppen hela tiden signalerar att det här fungerar inte.... Att den drastiska förbättringen jag fick av en fungerande behandling för min hypotyreos helt äts upp av kampen att klara jobbet... Att åren bara går och jag inte orkar kämpa mer....
Så efter mycket vånda pratade jag med min arbetsgivare om att jag ville säga upp mig och jag fick lov att gå, utan uppsägningstid, i samband med att min senaste sjukskrivning tog slut. Så nu har jag varit "arbetslös" i en vecka. Och det tänker jag fortsätta vara tills jag tror att jag skulle kunna klara av att sköta ett arbete lite mera uthålligt! (Och för vän av ordning- jag har inte anmält mig till arbetsförmedlingen och får ingen ersättning eftersom jag inte är arbetslös i den bemärkelsen att jag söker ett jobb. Som vanligt bekostar vi min rehabilitering själva, vilket jag har den stora förmånen att kunna klara eftersom min man har arbete och vi har små utgifter)
Förhoppningsvis så innebär detta att jag skall kunna orka göra saker jag inte knappt klarat av på mer än ett decennium; gå på kalas, träffa vänner, umgås med släkten, gå på bio/ teater/ utställningar/ föreläsningar, kanske till och med kunna gå någon kurs, sköta inköpen här hemma, låna böcker på biblioteket och orka läsa dem, gå till frissan och klippa mig någorlunda regelbundet, hålla rent här hemma, kunna gå ut och äta en god middag med min man.... En del av detta har jag periodvis klarat, i små portioner och med lång återhämtningstid- men nu hoppas jag att det skall kunna bli mera självklart, roligt och vardagligt, inte bara något jag lägger ner all min energi på att klara.
Helt enkelt ha lite mer ork att leva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar