Tystnad saknas!

Oj, vad jag har läst mycket de senaste veckorna! En förkylning och därefter förvärrade problem med astman har gjort att jag inte har orkat så mycket, men när febern väl gav med sig så orkade jag läsa! Många böcker har det blivit- och jag som knappt hinner igenom morgontidningen i vanliga fall...

Två serier som jag läser för tillfället är: Böckerna om Ellen Elg av Karin Alfredsson, mycket initierat om kvinnors situation i världen idag. Böckerna utspelas i olika länder som Zambia, Indien, Pakistan, Polen och USA och barnmorskan Ellen Elg är den person som berättelserna kretsar kring. Mycket lättläst och läsvärd serie!

Den andra serien är Släkten: Den yttre ramen är en släkthistoria från vikingatiden och framåt. Olika kända författare skriver varsin del och de är därför väldigt olika i sin stil och tämligen fristående, men med släktbandet som röd tråd. Jag är lite kluven till den här formen av koncept, men hittills har jag tyckt att tidsperioden och historierna är tillräckligt intressanta för att jag skall vilja fortsätta läsa.

Iallafall- senaste gången jag var på biblioteket började jag tänka på det här med ljud och tystnad:

När jag var i grundskoleåldern besökte jag ofta biblioteket och jag har alltid trivts i den miljön. Ofta hade jag en rejäl hög med böcker därifrån, som lästes och ofta lämnades tillbaka efter någon vecka- och då kunde jag låna nya! Vilken lycka för en läslus!

Ibland smög jag mig in till pappa som besökte Vuxenavdelningen och det var lite spännande. Vuxenavdelningen var avdelad med en kapphall mellan sig och Barnavdelningen och där rådde Största Möjliga Tystnad. Det var nästan så att man inte kunde smyga tyst nog och egentligen fick man nog inte heller viska till pappa- även om det ibland var nödvändigt. Även på Barnavdelningen skulle det vara tyst, men kraven var lite lägre och det gick för sig att viska, bläddra i böcker även om det prasslade och man behövde inte smyga.

Jag var fortfarande ganska trött och lite nedsatt när jag besökte biblioteket i förra veckan, men mycket sugen på något nytt att läsa! Tröttheten gjorde mig ju extra känslig, men jag trodde att jag skulle kunna klara av ett kort besök på biblioteket!

Det var med knapp nöd jag klarade av att stanna och även utan mina hörselproblem så tror jag att jag skulle tyckt att det var störande med alla ljud, men då kanske jag kunnat ignorera dem bättre. Det var slammer, klapprande träskor, högljudda samtal, livliga barnröster och någon ledsen liten människa, telefonsignaler och inte minst så hade personalen sina högsta röster på.

Och det var nog det jag främst reagerade på, att personalens röster var så höga. Jag förstår att man inte kan "uppfostra" besökarna och att man vill ha en tillåtande atmosfär, men om personalen dämpat sig lite så kanske hela ljudmiljön blivit bättre?

Jag kan heller inte förstå varför Barnavdelningarna blivit omoderna? (Åtminstone på de bibliotek jag besöker) Det är ju jättebra att barn kommer till biblioteken och att de lånar böcker och lär sig hur roligt det är med böcker, men varför kan det inte ske i en någorlunda avskiljd avdelning?

Som förskollärare har jag ofta haft med mig barngrupper till bibliotek och jag tycker att det är en jätteviktig uppgift  att ge alla barn en så god tillgång till språk och litteratur som det bara är möjligt, men jag har också lärt barnen att på biblioteket gäller särskilda regler om hur man uppför sig för att inte störa andra- inte springa, inte ropa till varandra osv. Inga barn har tyckt att det varit tråkigt att gå till biblioteket trots att det ställts vissa krav på uppförandet. Kanske tycker barnen också om att hinna tänka sina egna tankar när de tittar i böckerna de valt?

Nu lyckades jag stanna tills jag fått tag på några böcker att låna hem- men det var enbart för att jag drog mig tillbaka så långt in det gick i biblioteket. Till avdelningen för Facklitteratur, den låg längst från utlåningdisken, informationen, barnavdelningen, deckare, nyare skönlitteratur, cd-skivor och annat populärt.

Jag kunde alltså inte välja fritt vilken typ av böcker jag ville låna, utan fick hålla tillgodo med dem som få var intresserade av. Då har jag ändå ett lindrigt handikapp och borde kanske inte klaga, men för mig känns det konstigt att min ljudkänslighet kan vara ett så stort problem på ett bibliotek!

I dagens samhälle kan man lätt få för sig att tystnad är något suspekt och kanske lite farligt, men måste inte någon endaste miljö ge ett avbrott i vårt larmande samhälle? Ge möjlighet till ro och eftertanke, lite vila från alla intryck som översvämmar oss?

Tystnad är en bristvara idag och jag tycker att biblioteken borde vara de första att återinföra den pausen för oss!

2 år med Armour Thyroid!

Idag är det 2 år sedan jag hade förmånen att få ta den första tabletten av Armour Thyroid! Det borde inte kännas som någon förmån att man får en medicin som fungerar mot den sjukdom man har, oavsett sjukdom- men det gör det eftersom det är så många som blir utan!!!

Tyvärr solkas denna dag av att det också är två år sedan massakern på Utöya, men för min persoliga del så är det ändå en dag att fira.

Min läkare ordinerade mig att börja med 1 tablett om 60 mg AT (naturligt sköldkörtelhormon från gris, innehållande T1, T2, T3, T4 och calcitonin) och samtidigt sluta helt med Levaxinet (syntetiskt T4) och Liothyroninet (syntetiskt T3), vilket visade sig vara ett misstag då dosen var alldeles för låg för mig. Efter några dagar av väldigt bra mående (medans det fanns rester i blodet av den lagrade medicinen) så sjönk jag djupt! Kom upp igen framåt november då dosen nått upp till 3 tabletter per dag, vilket jag sedan legat kvar på.

Skillnaden mellan bara Levaxin och Levaxin + Liothyronin var enorm och innebar bl a att jag kunde börja arbeta igen- efter nästan 10 års sjukskrivning och flera misslyckade försök till arbetsträning. Största skillnaden var att jag plötsligt kunde använda hjärnan igen och att den "hjärndimma" jag levt med lättade och gjorde att jag kunde börja koncentrera mig, minnas, tänka, läsa bättre och framför allt- min återhämtningsförmåga förbättrades radikalt! Från att behöva veckor eller månader till att återhämta mig från tex ett butiksbesök eller ett samtal med vänner, så kunde det räcka med en natt eller ett dygn av vila för att jag skulle orka ta in omvärlden igen! Livskvalitet!!!!

Trots detta var det lång väg kvar till ett mer "normalt" liv och jag fick kämpa för att klara av att jobba mina 10 timmar/ vecka. Min förhoppning var att jag skulle få ytterligare en dramatisk förbättring av den nya medicinen, men tyvärr var effekten inte lika stor som när Liothyroninet tillkom, antagligen eftersom kroppen nu äntligen hade tillgång till det T3 den så länge saknat. Största förbättringen genom AT blev istället att jag äntligen kunde sluta sova middag! Jag hade sovit 10-12 timmar på natten och exakt 2 timmars djupsömn varje eftermiddag/ kväll. På lite olika tider beroende på tillstånd, men ingenting jag någonsin kunde hoppa över. Dessutom tog det ett par timmar för mig att "vakna till" på morgonen och någon timme efter sömnen på eftermiddagen. Så det var inte många vakna timmar på ett dygn och när jag var klar med morgonbestyren så var det nästan dags att sova middag och sen blev jag inte riktigt pigg mer den dagen, särskilt inte vintertid då det redan var mörkt när jag vaknade igen.

Liothyroninet hade gjort att jag var piggare de stunder jag var vaken, men Armour Thyroiden gjorde att jag kunde minska mitt sömnbehov, vilket är guld värt och har gett mig ytterligare lite "normalt" liv tillbaka. För den som vill veta mer så har jag skrivit om detta i tidigare blogginlägg allteftersom, även om jag alls inte skrivit så mycket som jag skulle ha velat om ämnet.

Två andra som berättat om sin väg från sjukdom, är Anna Nederdal och "Gunnel":

Gunnel har berättat om sitt liv före och efter Armour Thyroid på hypotyreos.info: Gunnels NDT-dagbok: 30 månader med NDT- efter 20 år med Levaxin. (pdf-fil) Länk till pdf-filen och frågor och svar av Gunnel finns här.

Anna har just gett ut en bok om sin hypotyreos: Hashimoto och hon berättade om sjukdomen och boken och lite annat i ett radioprogram i fredags: Anna är en av dem som förlorade sitt liv. Boken går att beställa från Anna själv, också via hypotyreos.info, som är ett seriöst forum för dessa frågor. Så även om jag inte läst boken själv så kan jag nog våga rekommendera den!

Barnen som ingen vill ha

När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.

Visst är det väl så? Eller?

Vem skulle bli förvånad om jag berättade att över tusen barn försvunnit i Sverige under åren 2007-2012? Vem skulle bli förvånad om jag berättade att 783 av dessa barn fortfarande är borta? Utan att någon bryr sig? Och detta trots att 66 av dessa barn är under 13 år och alltså inte ens kommit in i tonåren än.

Nu börjar du nog ana att det är något skumt på gång.... Inte kan mer än 100 barn försvinna varje år? Utan att någon bryr sig? I Sverige???

Jo, om vi pratar om ensamkommande flyktingbarn! Men kan man verkligen räkna dem? De är väl inte "riktiga" svenskar? Och så vet man ju hur de tar till alla knep för att få stanna.... Eller?

Jag blev i alla fall förvånad- över att det var så många och över att ingen verkar bry sig! Det handlar ju om barn och tonåringar!!! Av vilka några kanske håller sig undan av olika skäl, men där man inte kan utesluta att de utnyttjas på olika sätt av vuxna som skor sig på dem!

Om detta läste jag i en recension idag, i GP. Boken som recenserades heter "De förlorade barnen. Ett reportage" av Katia Wagner och Jens Mikkelsen. Den berättar om barn som tvingas att sälja knark eller att prostituera sig, barn som utnyttjas som barnflickor eller hembiträden. Barn som blir lurade och svikna av vuxenvärlden på olika sätt. I Sverige idag!

Eva-Lotta Hultén skriver i GP:
"14-åriga Muna, ensamkommande från Somalia, försvinner från det familjehem där hon bott i fem månader. De förtvivlade fosterföräldrarna polisanmäler, social-förvaltningen polisanmäler. Varje gång de har kontakt får de ge samma information på nytt, för polisen har inte brytt sig om att anteckna och ännu mindre om att söka efter Muna. Det finns spår att följa men polisen väljer passivitet, med hänvisning till att allt tyder på att hon givit sig av frivilligt. Vilket det knappast gör eftersom Muna ringt till fosterföräldrarna och gråtit och sagt sig vilja komma tillbaka.
Det är mycket svårt att föreställa sig att en svensk 14-årig flickas försvinnande hade behandlats med samma nonchalans."

Polisens ointresse gäller dock inte för alla utländska barn som försvinner i vårt land, för: "När det handlar om att hitta barn som redan fått utvisningsbeslut och som ska sökas upp för att avvisas verkar polisen emellertid inte sakna vare sig lust eller resurser att söka.
”Dem efterlyser vi. Dem vill vi ju ha tag i”, som en polisman så tjänstvilligt upplyser."

Det är alltså skillnad på barn och barn och på vilka insatser de kan förvänta sig när de är i nöd.

Så här beskriver Adlibris boken:

"När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.

De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.

De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?"

Det enklaste är nog att fortsätta blunda!

Och vissa av dem är säkert snart 18 år och vuxna, om de nu inte redan hunnit fylla 18 efter att de försvann. Och vi kan ju inte vara världssamvete och ha råd att ta emot "alla" behövande här.
Och att jobba som barnflicka eller hemhjälp är väl inte hela världen! Tänk på hur de kanske hade haft det om de stannat där de kom ifrån...

Jo, det blir nog bäst om vi bara låter det bero!

För vi har ju det samhälle vi förtjänar!

Sommarläsning

Två pocket för 79 kr har både Coop och Ica erbjudit nu under försommaren. Vem kan säga nej till ett par pocketböcker som sommarläsning?

Jag valde "En man som heter Ove" av Fredrik Backman och "Jag skall göra dig så lycklig" av Anne B. Ragde.

På omslaget till "En man som heter Ove" står det att det är "Årets roligaste bok!", vilket jag faktiskt tror att det kan vara. Namnet Ove gör dock, att mina tankar hela tiden går till Ove Sundberg i "Solsidan". Konstigt att en figur kan lägga beslag på ett namn så!  Detta upphör dock så snart jag börjat läsa om denna Ove, för han är en helt annan man- en kantig man som man måste älska och som livet varit hårt mot när hans älskade fru gått bort och han dessutom blivit utbytt på jobbet. Resultatet av detta blir en skruvad komedi och med många människoöden som vävs samman- påminner mycket om "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och först trodde jag att det var samma författare till båda. Ett kort utdrag för att ge en bild av tonen i boken:

"Det var inte meningen att det skulle bli så här. Man jobbar och amorterar och betalar skatt och gör rätt för sig. Man gifter sig. I nöd och lust tills döden skiljer oss åt, var det inte det de kom överens om kanske? Det minns väl Ove tydligt att det var. Och det var ju inte meningen att hon skulle dö först då. Det var väl för i helvete underförstått att det var h-a-n-s död de pratade om. Var det inte det kanske?"

Den andra boken har jag inte läst ännu, men Anne B. Ragde har även skrivit serien om "Berlinerpopplarna" som jag verkligen uppskattade, så jag ser fram emot den läsupplevelsen med!

Jag har varit på biblioteket också, en av de små saker jag kan unna mig nu när jag inte längre måste ransonera min energi för att klara av jobbet så mycket som möjligt. Då lånade jag bla två böcker i serien om Damernas detektivbyrå. Verklig Feel-good-läsning! Unna dig dem i hängmattan i sommar om du har några av delarna olästa!

Till sist, en lite udda bok: "Hönsboken" av Anders Jansson och Nina Östman. Den innehåller allt du vill veta om höns och lite till.  Måste dela med mig av ett citat ur kapitlet Husmors höns:

"Just den här skriften från 1903 riktar sig till en förmodat manlig läsare och visar i ett kapitel ett överslag över vad en hönsflock på 50 höns kan ge i inkomster för ett år. En god biförtjänst "genom ett angenämt och alls icke ansträngande arbete, vilket för öfrigt till största delen både kan och kommer att utföras af din hustru..."".

Kommentarer överflödiga!

Önskar dig en riktigt god lässommar! Tipsa mig gärna om dina bästa lästips i kommentarerna nedan, för i sommar skall jag gå till biblioteket fler gånger och jag skall läsa tills jag är läsnöjd!