Barnen som ingen vill ha

När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.

Visst är det väl så? Eller?

Vem skulle bli förvånad om jag berättade att över tusen barn försvunnit i Sverige under åren 2007-2012? Vem skulle bli förvånad om jag berättade att 783 av dessa barn fortfarande är borta? Utan att någon bryr sig? Och detta trots att 66 av dessa barn är under 13 år och alltså inte ens kommit in i tonåren än.

Nu börjar du nog ana att det är något skumt på gång.... Inte kan mer än 100 barn försvinna varje år? Utan att någon bryr sig? I Sverige???

Jo, om vi pratar om ensamkommande flyktingbarn! Men kan man verkligen räkna dem? De är väl inte "riktiga" svenskar? Och så vet man ju hur de tar till alla knep för att få stanna.... Eller?

Jag blev i alla fall förvånad- över att det var så många och över att ingen verkar bry sig! Det handlar ju om barn och tonåringar!!! Av vilka några kanske håller sig undan av olika skäl, men där man inte kan utesluta att de utnyttjas på olika sätt av vuxna som skor sig på dem!

Om detta läste jag i en recension idag, i GP. Boken som recenserades heter "De förlorade barnen. Ett reportage" av Katia Wagner och Jens Mikkelsen. Den berättar om barn som tvingas att sälja knark eller att prostituera sig, barn som utnyttjas som barnflickor eller hembiträden. Barn som blir lurade och svikna av vuxenvärlden på olika sätt. I Sverige idag!

Eva-Lotta Hultén skriver i GP:
"14-åriga Muna, ensamkommande från Somalia, försvinner från det familjehem där hon bott i fem månader. De förtvivlade fosterföräldrarna polisanmäler, social-förvaltningen polisanmäler. Varje gång de har kontakt får de ge samma information på nytt, för polisen har inte brytt sig om att anteckna och ännu mindre om att söka efter Muna. Det finns spår att följa men polisen väljer passivitet, med hänvisning till att allt tyder på att hon givit sig av frivilligt. Vilket det knappast gör eftersom Muna ringt till fosterföräldrarna och gråtit och sagt sig vilja komma tillbaka.
Det är mycket svårt att föreställa sig att en svensk 14-årig flickas försvinnande hade behandlats med samma nonchalans."

Polisens ointresse gäller dock inte för alla utländska barn som försvinner i vårt land, för: "När det handlar om att hitta barn som redan fått utvisningsbeslut och som ska sökas upp för att avvisas verkar polisen emellertid inte sakna vare sig lust eller resurser att söka.
”Dem efterlyser vi. Dem vill vi ju ha tag i”, som en polisman så tjänstvilligt upplyser."

Det är alltså skillnad på barn och barn och på vilka insatser de kan förvänta sig när de är i nöd.

Så här beskriver Adlibris boken:

"När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.

De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.

De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?"

Det enklaste är nog att fortsätta blunda!

Och vissa av dem är säkert snart 18 år och vuxna, om de nu inte redan hunnit fylla 18 efter att de försvann. Och vi kan ju inte vara världssamvete och ha råd att ta emot "alla" behövande här.
Och att jobba som barnflicka eller hemhjälp är väl inte hela världen! Tänk på hur de kanske hade haft det om de stannat där de kom ifrån...

Jo, det blir nog bäst om vi bara låter det bero!

För vi har ju det samhälle vi förtjänar!