För det händer ju nästan aldrig numera, det som kommer i brevlådan är ju nästan bara räkningar eller reklam. Minns knappt när jag fick något annat, jo, paket med saker jag beställt kommer ju ibland och medlemstidningar, men brev och vykort har väl nästan helt ersatts av mail, sms och Facebookhälsningar.
Läste igår att Telia nu lägger ner det fåtal telefonkiosker som fortfarande finns kvar i landet. För vem behöver en telefonkiosk när vi har med oss våra egna telefoner i fickan?
Jag minns den tid då familjen hade en gemensam telefon dit alla familjens samtal kom- och där man inte fick prata för länge eftersom man blockerade linjen för inkommande samtal. Vilket för min del innebar att jag som 18-åring, för min första lön, installerade en egen telefon med egen linje in till mitt rum, för detta var innan jag flyttat hemifrån. Därefter kunde jag prata hur länge jag ville utan att få tillsägelser eller sura blicka från andra familjemedlemmar som också ville kunna bli nådda.
Skulle man träffa någon på stan, så var man tvungen att bestämma exakt tidpunkt och träffplats innan man åkte hemifrån och om någon var försenad så fick man snällt stå kvar och vänta utan att veta vad som hänt. Träffade man på någon man kände, utan att ha bestämt träff innan, så var det en ren slump. Det var ingen som kunde tänka att det skulle kunna vara på något annat sätt.
När jag var barn så var jag varje sommar med farmor på landet någon eller några veckor. Då gick vi till närmaste telefonkiosk för att ringa hem med några dagars mellanrum. Om det hände något hemma, så var detta enda sättet att få kontakt och som barn var det också skönt att höra mammas röst. Som tonåring så var det nog mest kompisarna som blev uppringda och man blev lite uppdaterad om allt man missat på hemmaplan, under tiden man var utkommenderad till landet. Det hände aldrig lika mycket som just den veckan!
När jag var riktigt liten så tror jag att det räckte med en tioöring för ett samtal, men om man lade i en 25-öring så kunde man prata betydligt längre. När jag var i tonåren (på 70-talet) så vill jag minnas att man antingen behövde lägga i en 25-öring eller tre tioöringar för ett samtal. Även dessa mynt är ju sedan länge borta, för vad skulle man kunna få för en tioöring i dag?
Men nu åter till min önskan om ett riktigt brev. När min man kom in med posten så sa han att: Här har du ett handskrivet brev! Jag trodde att han skojade, men när jag tittade så var det faktiskt en handskriven adress på kuvertet! Ett tjockt brev var det och jag trodde fortfarande att det var reklam i när jag öppnade det, men det var det inte!
Kuvertet innehöll ett långt (dock ej handskrivet, men man kan väl inte få allt) brev, ett födelsedagskort av ett egentaget fotografi och ett presentkort (på böcker!) med medföljande magnetiskt bokmärke. Brevet var från en släkting som beklagade att hon missat min födelsedag i augusti- och mer lämpligt kunde det väl inte landat i min brevlåda!
Nu tänker jag att jag inte skall tacka via mail, utan hon skall faktiskt få ett brev i sin brevlåda med hela historien och ett tack för presenten. Även om "tack" också verkar vara något som mer hörde den analoga världen till, i alla fall enligt mina upplevelser. Hoppas att det inte är så!
Hädanefter skall jag nog försöka skicka minst ett handskrivet brev i månaden, till olika mottagare i min närhet. För jag tycker att det är en viktig tradition att hålla vid liv! Tycker du detsamma, så kan vi starta en rörelse i det tysta, med många glada mottagare av brev och vykort som motvikt till alla snabba meddelanden i vår digitala värld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar