18 oktober 2013

Adoptionens pris

Jag har just sett ett starkt program på Kunskapskanalen: Adoptionens pris.
Intervju med filmaren.

Sedan jag läste Markus Luttemans bok Utsatt, som jag bloggat om i ett tidigare inlägg, har jag funderat en hel del på dessa frågor.

Jag har tidigare sett adoption som något ganska okomplicerat: Ett fattigt, föräldralöst barn får nya föräldrar i ett land fullt av möjligheter. Alternativet att leva sitt liv på barnhem skulle ha varit så mycket sämre, så även om det är en stor omställning för barnet, så är allt bättre än att växa upp på institution. Har jag trott.

I Markus Luttemans bok tas det upp att tillgången på "föräldralösa barn" att adoptera följer efterfrågan från adoptivföräldrarna. Han tog upp ett exempel från Sydamerika, som verkligen fick mig att förvånas och öppnade mina ögon för att det kanske inte är en så enkel ekvation som jag trott.

I dokumentären Adoptionens pris är det två hiv-smittade föräldrar som adopterar bort sina två yngsta barn efter förfrågan från staten. Läkaren har sagt till mamman att hon skall dö inom fem år och hon vill inte att hennes barn skall bli hemlösa när hon dör. De har fått löfte om att få rapporter om barnens uppväxt och att allt skall bli så bra. Det verkar också som om de fått löfte om att adoptivfamiljen skall sörja för deras behov, men det förnekas av den adoptionsansvariga när tv-kameran är på.

Barnen 2 och 4 år gamla, lämnas på barnhem och luras där bort från föräldrarna som uppmanas att inte ta farväl, utan bara smita iväg från dem. Inom förskolan, där föräldrarna ändå kommer tillbaka samma eftermiddag, är detta ett absolut tabu! Det är bättre att barnen är ledsna just när föräldrarna går och att de vet vad som skall hända, än att de blir svikna av sina föräldrar!

På barnhemmet hämtas sedan barnen av sina nya föräldrar och den 4-åriga flickan visar att hon är arg genom att kasta saker omkring sig på hotellrummet. Hon stoppas och somnar så småningom utmattad. Eftersom adoptivföräldrarna inte talar hennes språk så kan de varken bekräfta hennes känslor eller berätta för henne vad som skall hända. Vilket kunde haft en avgörande skillnad för deras gemensamma framtid.

De biologiska föräldrarna ville träffa barnen en sista gång på flygplatsen och ta farväl där. Detta avstyrde adoptivföräldrarna och förlorade därmed den sista chansen att få flickan att förstå att detta var något som hennes föräldrar ville. De hade valt detta för sina barn och hon behövde inte bekämpa dessa främmande människor, för att rädda sig och sin bror.

Anpassningen till det nya livet verkar fungera bra för 2-åringen, men det blir genast problem med den äldre flickan. Adoptivföräldrarna hittar "fel" på henne, hon är inte van vid närhet, hon ryggar undan för män och hon smeker "klumpigt" när hon försöker klappa sin adoptivmor.

Adoptivmodern retar sig på att hon "tuggar" eller "skakar" på huvudet och gör detta till ett stort problem. Hon straffas med att bli utan mat när hon gör dessa, säkerligen omedvetna, rörelser. Jag tolkar rörelserna som nervösa eller andra psykiska reaktioner på de känslor hon tryckt ner inom sig och inte tillåts visa. Att hon ha ont i magen för att hon inte ätit på två dygn verkar inte bekomma adoptivmodern.

Av en psykolog (!?) bekräftas de i sin uppfattning att hon skall nonchaleras (dvs frysas ut = psykisk misshandel) när hon inte beter sig utefter deras normer. Villkorslös kärlek skulle bara förstöra för henne i denna situation! Nu talar vi alltså om ett barn som först berövats sina kärleksfulla föräldrar för att sedan ryckas upp från barnhemmets kontakter och rutiner, för att därefter placeras i en helt annan miljö och kultur utan att antagligen förstå någonting av det som händer! Och hon skulle må dåligt av villkorslös kärlek???? Och det är en psykolog som anser det???

Ett av problemen är också att hon inte kan knyta an till sina nya föräldrar och detta skulle tydligen avhjälpas av deras avståndstagande? Situationen är nu så allvarlig att de behöver ett avlastningshem för flickan, men det skall då vara ett hem som inte är "för bra" för hon skall ju inte trivas och vilja stanna där, utan vilja komma tillbaka igen.

Tyvärr verkar det vara ett allt för kompetent hem hon kommer till, för avlastningsmamman tvättar hennes kläder, trots att adoptivmamman inte "vill ha den lukten i sitt hem" (vilket väl i så fall lättast skulle ha kunnat undvikas genom att tvätta om kläderna) och de engagerar sig i henne- så eftersom det fungerar för bra så vill adoptivföräldrarna byta avlastningshem! Kanske är det svårt att hävda att det är barnet det är fel på om det fungerar bra i ett annat hem?

Det sorgliga slutet på denna historia är att flickan nu bor på ett barnhem i Danmark och planeras bo kvar där uppväxten ut. Föräldrarna, som inte dött, har fått bromsmediciner och har nu adopterat en ny liten släkting och saknar sina barn något oerhört och fruktar den dag barnen kommer att söka upp dem och ställa dem till svars. Adoptivföräldrarna behöver turas om att åka för att träffa flickan några timmar var tredje vecka. Och alla blev förlorare.

Flickans sista ord i dokumentären blev: "Nej, jag har fått nog av nya föräldrar".

Barnen kom från Etiopien, precis som flickan i Luttemans bok (som också hade en mamma i livet, som inte visste vad som hänt med dottern) och i eftertexterna står det att 77 barn adopterats till Danmark något visst år, bara två av dem var dokumenterat föräldralösa. Så det där med tillgång och efterfrågan verkar väl stämma åtminstone i Etiopien.

Nu tror jag inte på något vis att alla adoptioner är fel, även om det tydligen finns vissa som går gravt fel. För visst finns det mängder med lyckliga historier där barn verkligen "räddats" från ett torftigt barnhem för att få en ny familj de kan knyta an till och få en lycklig uppväxt hos, men man måste nog vara medveten om att barnets ålder, antalet tidigare separationer från viktiga vuxna och hur adoptionen går till ur barnets synvinkel, är viktiga aspekter att ta hänsyn till!

Att adoptivföräldrarna har tillräcklig kunskap för att kunna bemöta de reaktioner som barnet uppvisar på det trauma varje separation innebär borde vara ett krav, liksom att den professionella hjälp de bedömer att de behöver verkligen är experter på adopterade barns verklighet!




1 kommentar:

  1. Alla barn, som tas från sina föräldrar och sitt hem och sitt land och sin släkt, far illa!
    I vuxen ålder uttalar sig dess barn till 99,9 procent negativt om själva adoptionen!
    Det är bättre at få dö hemma än att göda några medvetslösa västerlänningar självbild genom att bli bortadopterad!
    Eva Sternberg
    Hjärnforskare och familjerådgivare
    Gift med samme man sedan sextio år och mor till tre barn och mormor/farmor till sex barnbarn

    SvaraRadera