31 december 2013

 Gott Nytt 2014!




Ett nytt år betyder ju också nya möjligheter och jag har höga förhoppningar på det nya året som vi ännu vet så lite om!

Jag hoppas att 2014 blir det år då vi på allvar börjar ifrågasätta myterna om att konsumtion = lycka och att ökad konsumtion är svaret på alla problem. Jag önskar att vi börjar tänka mer på miljön och på hur vi skall kunna bo kvar på den här planeten, även i ett längre perspektiv och jag skulle önska att politikerna börjar ta miljöhotet på allvar- även om miljön i sig inte är någon väljargrupp!

Jag skulle önska att matindustrin kunde börja ifrågasätta dagens matproduktion och gå i täten för att ta bort så mycket tillsatser och onödiga ämnen som möjligt i maten vi äter! Är det vettigt att i princip alla charkprodukter innehåller druvsocker eller att det finns köttbitar som bara innehåller 90% kött? Hur kan man försvara alla bekämpningsmedel, kemiska konstgödsel, besprutningar och antimögelmedel på och i maten vi äter? Vi konsumenter kan inte klara av att ha alla aspekter med när vi väljer mat i butiken, så vi behöver stöd av producenter, butiksansvariga och politiker för att kunna göra informerade val!

Jag skulle önska att Systembolaget kunde ta ansvar för dryckerna de säljer! Vi vill veta om vinet innehåller nyttiga druvor (vilket är vad man förväntar sig!) eller mängder av andra kemiska smakförstärkare, bekämpningsmedel och annat! Jag tycker att det borde vara självklart att det finns  information i butikerna om vilka viner man kan köpa utan att behöva riskera hälsan och jag skulle vilja att ett märkningssystem utvecklas under året- oavsett vad EU tycker om saken!

Jag hoppas att sjukvården under året skulle bli mera lyhörd och patientfokuserad. Jag skulle önska att alla patienter blev tagna på allvar och att alla dessa felbehandlingar, ibland med dödlig utgång, som sker genom slarv eller misstag kunde minimeras! Arga Doktorn har under året riktat ljuset mot flera fall där patienter avfärdats eller inte tagits på allvar av den vård vi alla är med och betalar för- nu är det kanske dags att förstå att en patient som kommer tillbaka gång på gång gör det av en orsak och att det vore både enklare och billigare att ta patienten på allvar från början!??

Jag skulle hoppas att man kunde börja inse att det ekonomiska styrsystem som används inom den privata industrin, kanske inte fungerar inom offentligt finansierad vård. Att det inte är samma sak att "producera" vård som att producera bilar! Jag skulle önska att läkarna kunde få vara läkare och att det var i linje med deras instruktioner att utgå från det medicinska behovet istället för den ekonomiska kostnaden, när de överväger inläggning, provtagning eller behandling av en patient. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv så tror jag att det vore förmånligt- även om det skulle bli dyrare för just landstinget.

Jag skulle önska att 2014 blev året då alla sköldkörtelsjuka blev tagna på allvar och fick den behandling som ger dem den bästa livskvaliteten! Jag skulle önska att läkarkåren som helhet kunde visa en lite större ödmjukhet inför sina patienter och att rapporterna från patienter som blivit illa behandlade kunde upphöra!

Jag skulle önska att Sköldkörtelföreningen får många nya medlemmar under 2014, så den kan bli en allt starkare röst för oss sköldkörtelsjuka! Vi behöver en stark patientorganisation: Under året har det rapporterats från minst två lokalradiostationer om läkare som gemensamt bestämt att inom deras landsting så skall inte Liothyronin skrivas ut! Oavsett vilken patient man har framför sig! Utan T3 (Liothyronin eller naturligt sköldkörtelhormon)  hade jag fortfarande inte kunnat fungera alls! 

Jag skulle önska att DU skrev på namninsamlingen Stoppa Sköldkörtelskandalen och / eller blev medlem i Sköldkörtelföreningen NU! För att stötta kampen för en fungerande sköldkörtelvård!


Jag önskar er alla ett Gott slut och ett riktigt Gott Nytt År!
 
 

30 december 2013

2013 ur min synvinkel

Jag tänkte försöka mig på en sammanfattning av året som gått, uteslutande utifrån mitt liv och det som är viktigt för mig. Men jag tvingar ingen att läsa, så surfa gärna vidare...

Arbete och sjukersättning
2013 blev kanske inte det år jag hoppades på, men det började ju bra när jag fick beslutet som beviljade mig sjukersättning om 75%, retroaktivt från maj 2012! När beslutet nådde mig i början av 2013 hade jag varit utförsäkrad i snart 4 år, sedan april 2009, och levt under stark ekonomisk press under de åren. Mina tre år som utförsäkrad beskriver denna tid utförligare.

Från 2011 hade jag försökt att städa 10 timmar i veckan. Dels för att utnyttja den utökade energi jag fått vid bytet av medicin, från Levaxin till Liothyronin och senare Armour Thyroid, och dels för att varje öre var välkommet och att jag verkligen ville kunna återgå till ett så normalt liv som möjligt. Grovt räknat så klarade jag nog av arbetet ungefär hälften av tiden under de 2½ år jag städade. Resten av tiden var jag sjukskriven på heltid eller tog extra ledigt för att slippa sjukskriva mig.

När jag fick beslutet om att jag beviljats sjukersättning igen, så trodde jag att jag skulle kunna klara av jobbet så mycket bättre framöver eftersom jag inte längre levde under lika stark press, men det visade sig bli tvärtom. Under vårterminen var jag sjukskriven på heltid ca 17 veckor och kunde arbeta i ca 7 veckor, så vid midsommar sa jag upp mig från min tjänst efter att ha varit anställd på samma ställe i 30 år (men inte varit någon större tillgång som arbetskraft de senaste 12½). Om detta har jag skrivit mer i inlägget Svårt beslut.


Hälsa
Jag trodde ju att när pressen lättade, så skulle jag få tillgång till mer energi. En enkel ekvation, kan man tycka, men så blev det inte. När jag nu började slappna av, så släppte jag samtidigt fram den oerhörda tröttheten, som jag tryckt undan och inte velat kännas vid under de år jag kämpade för att klara av att sköta arbetet. Jag var helt tom inuti och kunde inte uppbåda någon energi hur jag än ansträngde mig.

Ungefär som när jag kraschade första gången. Då  berodde det också på att jag inte lyssnat på de signaler som kroppen, alltmer desperat, skickade. Första arbetsträningen var det samma sak, då kämpade jag i 9 månader, från 10 till 4 timmar per vecka, innan jag inte längre klarade av att ta mig dit. Då var jag så slut att det tog ett halvår innan jag åter fick upp näsan över vattenytan och kunde börja fungera igen. Andra arbetsträningen slutade lika snöpligt.

Trots dessa tidigare erfarenheter, så gjorde jag samma misstag igen! I och för sig allvarligt påhejad av läkare, beteendevetare, företagshälsovård, HR-representant och min chef- men ändå, jag borde ju ha vetat bättre! När jag nu tog beslutet att säga upp mig så var det för att det inte gick längre, men jag trodde ändå inte att det skulle vara en så lång väg tillbaka!

Under året har jag laborerat lite med doseringen av min sköldkörtelmedicin, eftersom jag under en period var rädd för att jag var överdoserad. När jag under hösten åter höjde dosen så blev jag först bättre, men under november och december har jag åter haft stor brist på energi, vilket gjort att jag varit väldigt trött och haft svårt att orka göra något mer än det mest nödvändiga.

Nu har jag beställt ett salivkortisoltest från USA eftersom jag misstänker att mina binjurar är utmattade på grund av de senaste årens stress som krävt en hög kortisolproduktion. För den som är intresserad så finns ett dokument som väldigt väl beskriver sambandet stress- binjurar- sköldkörtel hos Näringsmedicinsk tidskrift.

Jag kan i detta sammanhang även varmt rekommendera boken Stoppa sköldkörtelskandalen! som i år äntligen kommit ut på svenska.

Jag räknar med att salivkortisoltestet skall visa att mina binjurar har en  alltför låg kortisolproduktion och om så är fallet så skall jag börja med CT3M-protokollet som utformats av Dr Lam i USA. Den intresserade får själv googla på detta, men jag hoppas att det skall göra att min kortisolproduktion ökar och att jag skall få tillgång till mer energi genom att stötta binjurarnas kortisolproduktion. Hoppas!

Under hösten har jag fått en ny licens beviljad på Armour Thyroid, så nu har jag garanterad tillgång till medicinen nästan ett år till vilket jag är tacksam för. Om mina första 2 år med Armour Thyroid berättade jag i ett inlägg i somras.


Bra initiativ
Bästa initiativet i år, tycker jag att Medelklass upproret står för. Äntligen börjar andra än de som redan är drabbade, att höja sina röster mot att man sparkar på dem som redan ligger och på att man urholkar det som är gemensamt och skapar ett samhälle: Förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer att lita på, ambulanser som kommer när det behövs osv.

När jag skrev inlägget Medelklassupproret, så hade Facebookgruppen gått från 6 000 medlemmar till 7 000 på ett knappt dygn, nu har gruppen drygt 9 700 medlemmar. Tack alla ni som inte bara ser till er egen plånbok, utan inser att sjukdom eller arbetslöshet kan drabba vem som helst- liksom ålderdom eller handikapp...


Mest upprörd av
Två saker har upprört mig mycket i år, en bok och ett blogginlägg. Jag är dock mycket nöjd med att jag i båda dessa fall har orkat göra min röst hörd och formulera min syn på saken, för under så väldigt många år nu har jag inte ens kunnat det. Det spelar egentligen ingen roll om någon läser det jag skrivit- för huvudsaken är att jag åtminstone har kunnat protestera mot en verklighetsbeskrivning som är så långt ifrån vardagen för så många av oss!

Det jag tänker på är förstås Maria Abrahamssons blogginlägg om de stackars Stockholmarna som skulle få betala 250 kr mer i skatt per år och Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn.

Båda två har stor makt och stort utrymme att göra sig hörda på olika sätt och jag kan tänka att det då är lätt att tro att man själv vet hur det "är" och att man ser "sanningen"- fast man i själva verket är väldigt långt från den verklighet andra människor lever i. Båda fick också ordentligt mothugg för dessa två inlägg i debatten, Maria Abrahamsson så många att hon var tvungen att stänga av kommentarsfunktionen på sin blogg, då hon inte vill "agera brevlåda åt hatiska kommentarer."

Jag tycker att det är bra att makthavare får mothugg när de använder sin makt för egen vinning eller för att slå på de svagaste, även om jag inte tycker att man behöver göra det i form av hatiska inlägg. Fast Maria skriver ju också att hon fått synpunkter, tips och råd i kommentarerna, så dessa skulle man ju önska att hon lyssnade på!

Mina tidigare inlägg om detta är Halvsanningar och lögner om sjuka och andra och Öppet brev till Maria Abrahamsson.


Övrigt om bloggen
Jag tycker att bloggen ganska väl speglar hur jag mått under året- när jag mår bra blir det många inlägg och när jag mår sämre inga alls eller bara få. När jag ser tillbaka har jag skrivit 50 inlägg under 2013. Det är mer än tidigare år, men främst varierar inläggen väldigt under året:

Två inlägg är publicerade under årets första fem månader- då jag var mestadels var sjukskriven på heltid, trött och totalt utan ork till något mer än det absolut nödvändigaste.

Sex inlägg under juni och juli då jag fortfarande hade mycket lite ork samt åtta under augusti, då jag började må bättre även om jag fortfarande inte orkade så mycket.

27 inlägg under september och oktober, då jag åter höjt dosen av min sköldkörtelmedicin och fått tillbaka en del av min energi av den orsaken.

Under november och december blev jag åter tröttare, utlöst av ett kalas jag deltog i (och tröttade ut mig alldeles för mycket under) och därpå följande förkylning och astmaproblem. Jag har egentligen just återhämtat mig någorlunda och det märks också på antalet blogginlägg under dessa två månader: Sju inlägg (inklusive detta).


Böcker och läsning
I år har jag nog läst fler böcker, än jag gjort under det senaste decenniet sammanlagt och det känns fantastiskt att jag åter kan läsa böcker, hålla en handling i huvudet och njuta av läsningen! Jag har köpt böcker på nätet, lånat av närstående och även varit på biblioteket och lånat hela högar!

Men det bästa av allt är att jag i tidig julklapp fick en Adlibris Letto av min man! Läsplattan fungerar lika bra som en bok när det gäller läsning och den är både tunnare och lättare att hålla i, än en bok. Jag var lite osäker på hur det skulle fungera, eftersom jag snabbt blir uttröttad när jag sitter vid datorn, men jag har inte haft några problem med vare sig ögonen eller hjärntrötthet när jag läst på plattan. Kanske för att den inte är bakgrundsbelyst, utan mer uppför sig som en bok?

Till läsplattan kan jag både köpa och låna e-böcker på nätet. Nackdelen är att på biblioteket är antalet lån begränsade till 2 lån per vecka och vid inköp så är böckerna i princip lika dyra som en fysisk bok- vilket jag har svårt att förstå, då den borde vara mycket billigare att producera, man slipper ju tryck, material, lagerhållning och utskick! Annars är detta något som passar mig!

Nu har jag just läst ut Analfabeten som kunde räkna. En härlig skröna av Jonas Jonasson, som även skrivit Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en historia som nu är högaktuell som film på bio. Dessa påminner även om En man som heter Ove av Fredrik Backman, så mycket att jag först blandade ihop författarna.

Av de böcker jag bloggat om under året så har inlägget om boken Utsatt: en berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan haft absolut flest besökare. Boken är skriven av Markus Luttemann och beskriver flickan Esthers uppväxt. Jag hoppas att det också är många som läst boken och att Esthers upplevelser kan medverka till att andra barn slipper att fara illa i framtiden.


Trädgård
Trädgården är den plats där jag trivs bäst och där jag kan koppla av helt och hållet under tiden jag rensar ogräs eller pysslar med annat. Jag försöker gå ut så snart jag orkar och jag vet att jag fylls på med energi av utevistelsen, så att jag i förlängningen orkar mer. Under september och oktober har jag varit ute en hel del, men under nästa år vill jag orka vara ute så mycket mer!


Socialt
Jag har varit på tre femtioårskalas under året! Helt otänkbart för bara några år sedan, men verklighet nu, även om vi kanske inte stannar lika länge som andra och jag har betydligt längre återhämtningstid efteråt. Jag har även varit med på ett par andra kalas under hösten samt ett julfirande på julafton och ett den 28/12.

Under sommaren hade vi fler besök här än jag orkat på många år och eftersom jag visste att jag inte behövde samla energi under semestern för att orka börja jobba efteråt så fungerade det. För det kanske är största vinsten, att det inte gör lika mycket att jag tröttar ut mig och behöver lång tid för återhämtning- eftersom jag inte längre har tider att passa och uppgifter att klara av. Nu kan jag ta dagen mer som den kommer och planera efter tex sociala händelser istället för arbete.


Jag hade nog kunnat skriva om så mycket annat, men nu har detta ändå tagit hela dagen, så jag tror att jag avslutar här ändå.

21 december 2013

Julefrid?

Idag är det Thomasdagen! Grattis på namnsdagen, Thomas!

Thomasdagen är, bland annat, den dag traditionen bjöd att julölet skulle vara klart för avsmakning. Förutom att man testade detta, ofta både sitt eget och grannarnas, så var det vanligt att man gick på julmarknad och köpte in det som behövde kompletteras inför julen, tex brännvinet. Det behövde förstås också smakas på, så att dagen även kallas Thomas fylletunna kanske inte är så konstigt.

Detta är även årets mörkaste dag, den dag då solen står som lägst och i vissa delar av landet inte alls når över horisonten. Vintersolståndet innebär dock att nu går vi mot ljusare tider och den mörkaste tiden är förbi!

Detta var också dagen man kunde säga upp folk och andra invånare på gården. Så här skriver Nationalencyklopedin:
"Tomasmäss och Tomedagen har i Norden blivit en dag som förknippats med många traditioner och bestämmelser. För den som ville säga upp en torpare eller arrendator var Tomasmäss den lagenliga tidpunkten. Tomasdagen var också tidpunkten för att säga upp gårdens råttor och möss. Det gjorde husfar iklädd finkostym och tillönskande sina husdjur bättre anställningsförhållanden på annat håll. I granngården till exempel!"
Man kunde också säga upp gårdstomten om hans arbete inte var till belåtenhet, men man fick då göra det på rätt sätt så att tomten inte blev vred och hämnades på gården och dess folk.



Men det kanske viktigaste var, att detta var dagen då julefriden inleddes. Juridiskt sett så var det värre att begå ogärningar och straffen för dessa var högre under den tiden julefriden inföll. Detta symboliserades av att julestörar ställdes vid gårdens infart, avbarkade granstörar med de översta grenarna kvar.

Allt grövre arbete skulle vara avslutat: Grisen slaktad och tillvaratagen, julbaket klart, stugan skurad och halmen utlagd på golvet med det hackade granriset strött ovanpå, för den goda doftens skull.

 Nu var det tid för fest och återhämtning!

Detta är de traditioner vi ärvt och som är en del av vår kultur- men behöver vi idag detsamma som då? Då, när julens överflöd var en isolerad tilldragelse, i en för övrigt ganska hård och ofta fattig tillvaro?

Kanske skulle vi idag snarare fokusera på julefriden än på överflödet? Kanske vi skulle må bättre av kravlös samvaro, vila och tid för återhämtning, istället för den konsumtionsstress som nästan tvingas på oss?

Under de år jag varit sjuk, har jag upptäckt att det blir jul, oavsett om det är välstädat och pyntat eller ej och att det mesta av det man inte vill vara utan på jul finns att köpa färdigt- även om det varit roligare att julstöka själv. Jag har också kunnat glädjas åt julen, även de åren jag inte själv orkat delta i något firande, för då har jag ändå varit så trött, att lite julmusik, julljusens sken och en skinkmacka har räckt för mina behov.

I år planerar jag att fira jul med min mans familj på julafton och med min familj i helgen efter jul och jag hoppas så att jag skall orka delta!

Det bästa med våra jular är att vi har slopat julklapparna! I min familj gjorde vi det för drygt 20 år sedan och i min "nya" familj för ca 10 år sedan. Det går nog knappt att beskriva den lättnad jag har känt varje år jag sluppit att trängas i affärer för att försöka hitta på något kul åt den som redan har allt!

Till barnen köper vi förstås klappar, men i år har jag gjort det lätt för mig och beställt lego på nätet till 6-åringen och så ger vi, för första året, pengar till tonåringarna- för det är ju ändå det de blir gladast för! Även om jag egentligen gör det under protest, eftersom jag tycker att man då har missat hela poängen med att ge presenter, känslan av att någon valt ut något som passar just mig....


Nu är många av er lediga i 9, 12 eller 17 dagar. Härligt och underbart! Jag minns känslan och jag hoppas att ni hunnit både festa, vila och återhämta er rejält, den dag det är dags att för er att återgå till era arbeten!

Jag vill också skänka en tanke åt alla er som bara är lediga någon enstaka dag under helgerna, som utför viktiga samhällsjobb under tiden vi andra firar jul och nyår. Till alla er som arbetar inom sjukvård, brandskydd, poliskår eller har andra viktiga uppgifter som behöver utföras oavsett vilken dag det är. Ni vet nog hur viktiga ni är och jag hoppas att era arbetsgivare gör vad de kan för att ni skall få en trevlig jul trots arbetet!

En varm tanke går också till alla er andra som kommer att arbeta under helgdagarna, alla ni som borde kunnat få vara lediga eftersom vi andra borde kunna klara oss utan era tjänster så att ni då kunnat fira jul med era familjer! Jag tänker förstås på alla er som är anställda inom olika serviceyrken, tex alla som arbetar inom handeln. I min närhet finns en större affär som stolt deklarerar att de har öppet alla dagar 7-23- även på julafton! Hur man kan skryta med att man skiter i sina anställdas privatliv?!?

Hur stort är behovet att handla på julaftonskvällen egentligen? Kanske kunde det räcka med att det finns någon liten servicebutik öppen i varje kommun? Detta är ett oskick och något som vi inte har något egentligt behov av! Det är min fasta övertygelse! Så länge det inte är ägaren som står i butiken på helgdagskvällarna, så önskar jag att vi konsumenter kunde bojkotta butikerna åtminstone under de timmarna!


Mina allra varmaste tankar går till alla er som, liksom jag själv, står utanför arbetsmarknaden och som i dagens samhälle ses mer som problem än som resurs: Arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer, utförsäkrade, asylsökande, hemlösa, gamla och försörjningsstödsberoende.

Jag önskar av hela mitt hjärta att ni får fira en jul i gemenskap och att ni kan ge era barn den jul de förtjänar! En stor värmande julkram vill jag ge till alla er som är ofrivilligt ensamma, sjuka, hungriga eller frusna i jul!




Jag önskar er en riktigt God Jul!
Julefrid till er alla!




För den som vill läsa mer om jultraditionerna kan jag tipsa om Historiesajten.se, Tomten i tro och tradition, Jul på Wikipedia och Några av våra märkliga jultraditioner. 

4 december 2013

Öppet brev till Maria Abrahamsson

Hej Maria!
Jag läste ditt inlägg Höginkomsttagare vid 36 325 kronor? och då kände jag att jag bara måste låta dig ta del av mina tankar om ämnet du tar upp. Man ser ju så olika på saker, utifrån sina egna, helt olika perspektiv och jag tror att olikheterna berikar!

Jag hoppas att det är okej att jag gör det i form av ett öppet brev, för eftersom du är en offentlig person med stor makt, så tänkte jag att våra olika utgångspunkter kan vara intressanta även för andra.

Du skriver: "Om man tjänar 36 325 kronor i månaden före skatt, är man en höginkomsttagare då? En krösus som har noll koll på vanliga människors liv?"

En krösus vet jag inte riktigt definitionen på och om man har noll koll på vanliga människors liv, har jag ingen som helst aning eller någon åsikt om- men att man är priviligierad kan vi väl ändå enas om?

Om man funderar på en stund på alla de viktiga grupper i vårt samhälle som inte ingår i den gruppen, så tänker jag att det måste vara väldigt många fler som har mindre än 36 325 kronor i månadslön, än vad det är som har mer och då kan man väl tänka sig att det kan anses priviligierat att tjäna mer än dessa andra viktiga medarbetare i vårt samhälle?

Några exempel på yrkesgrupper som jag anser är mindre priviligierade lönemässigt: En förskollärare eller fritidspedagog tjänar i genomsnitt 24 600 kr/mån,  en grundskollärare 26 500 kr/mån, en gymnasielärare runt 29 000 kr/mån, en sjuksköterska mellan 25- 32 000 kr/mån, en socialsekreterare eller kurator runt 28 000 - 29 200 kr/mån, en arbetsterapeut eller sjukgymnast runt 27 000 kr/mån. Alla dessa har högskoleutbildning och yrken med höga krav och stort ansvar. (Löner enligt SCBs statistik för 2012: Primärkommunal sektor och Landstingskommunal sektor)

Sedan har i ju alla dem som har ännu lägre lön: Undersköterskor, vårdbiträden, hemtjänstpersonal, barnskötare, lokalvårdare, kökspersonal, vaktmästare, brandmän, ambulansförare, restaurangpersonal, handelsanställda, fabriksarbetare, hantverkare osv.

Till detta kommer den stora grupp som för tillfället står utanför arbetslivet: En garantipensionär har knappt 8 000 kr i månaden plus ev bostadstillägg. En arbetslös person med a-kassa har max runt 14 000 kr/mån. Sjuka, studerande och de som är hänvisade till försörjningsstöd ligger också väldigt lågt i inkomst- så huvuddelen av Sveriges befolkning tycker nog att man är tämligen väl priviligierad om man har en lön på 36 325 kronor- eller 60 000!

Själv har jag en sjukersättning på knappt 6 500 kr/ mån. Denna baseras överhuvudtaget inte på den inkomst jag hade innan jag drabbades av sjukdom och arbetsoförmåga. Genom den Nya sjukförsäkringen, som du väl förespråkat, så blev jag utslängd ur försäkringen under dryga 3 år och därefter beräknades den nya ersättningen på de tre åren! Smart för skattebetalarna, men jag blev förutom sjukdom även drabbad av fattigdom.

Du fortsätter ju din klagosång över er stackars fattiga höginkomsttagare: "Nej, inte ens om man – som jag – bor i Stockholm, har en helt ordinär bostad som kostar 10 000 kr i månaden, handlar dyr mat på Konsum, betalar smärtsamt mycket i månaden för hunddagis (obs att jag själv tråkigt nog inte har hund!) samt pungar ut med mer än riksgenomsnittet för kollektivtrafik och hårfrisering (500 spänn för en simpel klippning), då är man ingen höginkomsttagare bara för att inkomsten närmar sig 37 000 kronor i månaden före skatt. Nej, knappast ens om man tjänar nästan 60 000 i månaden – före skatt – som jag gör som riksdagsledamot. Det är dyrt att bo och leva i huvudstaden, kort sagt."

Det är ju verkligen tråkigt att det  är så dyrt att bo i Stockholm, men samtidigt är det väl ett bevis på att den fria marknaden fungerar? Att näringsidkarna på en plats med många höginkomsttagare kan ta ut ett högre pris på sina varor och tjänster, eftersom ni är beredda att betala mera? Bara så jag inte misstolkat dig, det är väl så du vill ha det? Att de som kan betala mest också skall ha tillgång till det bästa?

Sedan tänker jag att du ju inte skulle vara ensam, om du tvingades flytta från det som idag känns som ditt hem. Du skulle ju vara i gott sällskap med många andra, som tvingats flytta på grund av t ex arbetslöshet, utförsäkring eller jobb på annan ort. Det är väl så du vill ha det?

Som riksdagsledamot har du väl också den stora förmånen av att ha ett övernattningsrum i Riksdagen? Centralt i Stockholm? Och fria resor i hela landet? Det skulle alltså vara enklare för dig, än för många andra, att pendla in till jobbet?

Själv har jag flyttat från Göteborg, "min" storstad, på grund av ekonomiska skäl. När jag utförsäkrades så fick vi sälja vårt hus och flytta till ett betydligt billigare boende på landsbygden. Inget vi valt, men en nödvändigt beslut när våra förutsättningar förändrades.

Jag kan instämma i din analys och håller med om att det är dyrt att leva! Jag har också svårt att få pengarna att räcka till, trots att jag vänder på varje krona. Någon hund har jag dock varken råd eller ork att ha- och jag skulle definitivt inte ha råd att betala ett hunddagis för den hund jag inte har!

Jag håller också med dig om att det är dyrt att gå till frissan. Jag har löst det så, att jag har dragit in på besöken och oftast har jag bara klippt mig någon eller ett par gånger om året. Det fungerar om man låter håret växa lite längre, även om det är jobbigt just den perioden luggen hänger ner i ögonen hela tiden.

Nu hade jag ändå den stora turen att vara gift när jag blev utförsäkrad, för med en inkomst på 0 kronor, så spelar det faktiskt ingen roll hur sparsam man är. Min man valde också att fortsätta leva ihop med mig, trots sjukdom och tungt försörjningsansvar, vilket inte alla orkar göra. Jag är väldigt tacksam för det, eftersom jag annars hade varit tvungen att vända mig till socialtjänsten för att be om försörjningsstöd.

Missförstå mig inte: Jag är jättetacksam för att den möjligheten fortfarande finns, eftersom jag anser att det säger något om ett samhälle, hur man väljer att ta hand om de svagaste medborgarna. Men för egen del har alltid sett mig som en hårt arbetande och engagerad medarbetare i kommunen och jag tror att det knäckt mig slutgiltigt, om jag behövt begära pengar där för mitt livsuppehälle. Du kanske kan förstå den känslan, för det är väl inget du skulle göra med lätt hjärta heller, kan jag tro?

Men jag tänker, att det är nog tur att tur att det inte är du som skall klara dig på min sjukersättning! För om du har svårt att klara dig på 60 000- hur skulle det då gå med 6 500? Du tror väl förstås att du aldrig skall hamna där, men då kan jag berätta att det gjorde inte jag heller innan jag blev sjuk- fast så klart, du har ju säkert fallskärmar från Riksdagen och sånt som gör att du inte skulle bli lika utsatt som jag blivit.

Men när det gäller ditt gnäll över hur dyrt det är att leva, så får förlåta mig att jag påpekar det, men jag tycker nog att du har ett eget ansvar i att anpassa dina utgifter efter dina inkomster!

Till sist vill jag bara kommentera följande oro: "Så därför är jag lindrigt sagt oroad av att 30 000 södermalmsbor nu riskerar att gå miste om möjligheten att få behålla mer av sina egna surt förvärvade pengar."

Tänk att du tar så illa vid dig av detta! Du kanske skall ta det som en varningssignal, för överdriven oro kan vara ett tecken på begynnande psykisk ohälsa och det är ju något som redan är ett problem i samhället, även utan nyrekrytering.

Enligt Göteborgs-Posten är grunden till din oro att "Den som tjänar under 37 417 kronor slipper betala statlig inkomstskatt. Skulle brytpunkten vara oförändrad går den i stället vid 36 158 kronor per månad. Skillnaden för denna grupp blir cirka 250 kronor per månad. Totalt kostar reformen tre miljarder vilket motsvarar kostnaden för 23 866 förskoleplatser under ett år."

Vi pratar alltså om 250 kronor i månaden! För personer som ligger i 35 000 kronorsklassen när det gäller inkomst. Det handlar om en halv hårklippning i månaden! Det kan väl ändå inte vara en katastrof!? Men även om jag inte riktigt förstår din oro, så uppskattar jag din omtanke om dessa personer som drabbas av detta!

Som jag har förstått det så har vi stora problem med att locka studenter till lärarutbildningarna, vi räknar med att det blir kris inom äldreomsorgen eftersom de unga inte söker sig dit, vi har överfulla grupper i förskolan, det fattas platser inom sjukvården osv. Tycker inte du också att dessa miljarder möjligen skulle kunna hitta en annan användning i samhället? En användning där de kommer att göra minst lika stor nytta?

Ja, det var bara några tankar jag fick när jag läste ditt inlägg om de stackars stockholmarna. Tänkte att du kanske skulle uppskatta lite perspektiv på ämnet, så att du slipper oroa dig i onödan. För jag tror nog att de kommer att klara sig- oavsett utfallet i riksdagen.

Med vänliga häsningar
Elisabet
(sjuk, arbetsoförmögen, fattig, tidigare utförsäkrad, numera lantis)