Svårt beslut

Jag har varit anställd hos samma arbetsgivare sedan jag gick ut gymnasiet som 18-åring, i dagens snabba samhälle ses väl det knappast som något positivt, men jag har tyckt att jag har kunnat utvecklas på de arbetsplatser jag haft.

Jag var ung på den tiden då det var relativt enkelt att få ett jobb, vikariat först och efter några år ett fast jobb. Så enda tillfället jag varit arbetslös var två veckor, mellan två jobb i början av 1980-talet- och under de veckorna hade jag jobb inom vikariepoolen några av dagarna.

Nu har jag tagit ett svårt beslut och sagt upp mig! 

Eftersom jag blivit beviljad sjukersättning om 75%, så skulle min tjänst skrivas om till 25% istället för den heltid jag alltid haft. Dessutom skulle min anställning även skrivas om från förskollärare till lokalvårdare.

Trots detta var det ett mycket svårt beslut att ta! Dels för att jag vet att jag ju inte kommer att ha det så särskilt lätt att få ett nytt jobb med min sjukhistoria- och dessutom som 50+! Vem skulle vilja anställa någon som bara kan jobba max 25% och som inte har kunnat sköta ett arbete sedan 1900-talet???

Men nu är beslutet taget och jag känner mig lugn med det. Jag är helt övertygad om att det var rätt beslut för mig idag, i min situation och vad framtiden innehåller får jag helt enkelt ta itu med då. Jag har också en underbar man som stöttar mig till 100%, vilket varit en förutsättning.

Anledningen till detta drastiska beslut? Jo, sedan jag började arbetsträna i slutet av november 2010 och kom upp i 10 timmar/vecka i februari 2011, så har jag inte klarat av att jobba mer än max några veckor eller månader i sträck- och därefter varit sjukskriven på heltid minst lika länge. 

Jag har hela tiden hoppats att "snart" blir det bättre: om jag kämpar på, byter medicin, vilar upp mig under en lång semester, fördelar tiden på 4 dagar/vecka, får ett lättare arbete.....
Men "snart" kom aldrig. 

Under vårterminen som just övergått i sommar, så har jag arbetat  under 6½ veckor och varit sjukskriven på heltid i 17½ veckor:

Efter två veckors julledigt började jag jobba igen den 7 januari. Jobbade 3 veckor innan jag behövde vara hemma en vecka pga förkylning och förvärrade andningsproblem pga astman. Jobbade sedan en måndag-tisdag innan jag gick hem med hög feber som kommit under tisdagens arbetspass. Hemma en vecka för influensa.

Jobbade två veckor och trodde att jag långsamt skulle bli bättre efter den trötthet jag kände efter influensan, men istället gjorde jag slut på all min energi och var tvungen att sjukskriva mig pga svår trötthet. Jag var matt, febrig och orkade knappt ta mig ur sängen. Efter en vecka hemma kände jag mig knappt bättre alls och var tvungen att söka läkare för förlängd sjukskrivning. Sjukskriven av läkare 2 + 2½ vecka och trodde sedan att jag hade hämtat mig såpass att jag skulle klara av att jobba igen.

Jag tyckte att det gick bra när jag kom tillbaka, även om jag fortfarande var väldigt trött. Jag klarade ju av att ta mig upp ur sängen på morgonen, äta, vila, duscha, klä på mig, vila, äta, åka till jobbet, jobba 2½ timme, åka hem, sova middag, äta, vila, sova natt- och upp nästa morgon igen!

Det höll en hel vecka, men sedan var jag tillbaka vid utgångsläget igen. Suck.

Sjukskriven drygt 4 veckor till av läkare på vårdcentralen, därefter nytt besök och ytterligare drygt fem veckors sjukskrivning på heltid. Då skulle det vara midsommar och min tanke var att jag då skulle gå på semester i 6-7 veckor och sedan räknade jag med att jag skulle klara av att jobba ett tag igen....

Men så började jag fundera på om det verkligen var värt det.... Att hela tiden gå ner mig så djupt att det tar så lång tid att reparera.... Att aldrig orka göra något annat för att jag hela tiden antingen lägger all energi på att klara av att sköta jobbet eller mår så dåligt att jag inte orkar någonting av den anledningen.... Att jag fortsätter trots att kroppen hela tiden signalerar att det här fungerar inte.... Att den drastiska förbättringen jag fick av en fungerande behandling för min hypotyreos helt äts upp av kampen att klara jobbet... Att åren bara går och jag inte orkar kämpa mer....

Så efter mycket vånda pratade jag med min arbetsgivare om att jag ville säga upp mig och jag fick lov att gå, utan uppsägningstid, i samband med att min senaste sjukskrivning tog slut. Så nu har jag varit "arbetslös" i en vecka. Och det tänker jag fortsätta vara tills jag tror att jag skulle kunna klara av att sköta ett arbete lite mera uthålligt! (Och för vän av ordning- jag har inte anmält mig till arbetsförmedlingen och får ingen ersättning eftersom jag inte är arbetslös i den bemärkelsen att jag söker ett jobb. Som vanligt bekostar vi min rehabilitering själva, vilket jag har den stora förmånen att kunna klara eftersom min man har arbete och vi har små utgifter)

Förhoppningsvis så innebär detta att jag skall kunna orka göra saker jag inte knappt klarat av på mer än ett decennium; gå på kalas, träffa vänner, umgås med släkten, gå på bio/ teater/ utställningar/ föreläsningar, kanske till och med kunna gå någon kurs, sköta inköpen här hemma, låna böcker på biblioteket och orka läsa dem, gå till frissan och klippa mig någorlunda regelbundet, hålla rent här hemma, kunna gå ut och äta en god middag med min man.... En del av detta har jag periodvis klarat, i små portioner och med lång återhämtningstid- men nu hoppas jag att det skall kunna bli mera självklart, roligt och vardagligt, inte bara något jag lägger ner all min energi på att klara.

Helt enkelt ha lite mer ork att leva!

Onådiga luntan

Läser om Onådiga luntan i dagens Göteborgs-Posten: 70 berättelser om de utförsäkrade. Det är Carl Erland Andersson som skriver om detta i dagens Krönika på Kultursidan.

Tyvärr kan jag inte länka till den, då G-P blivit allt snålare med att dela med sig av sitt material på nätet. Trots att alla webbplatsens annonser borde bidra till en och annan krona i inkomst och trots att det borde vara ett oöverträffat sätt att göra reklam för sin produkt och få fler att känna till tidningen. Men jag är ju inte marknadsförare....

Tillbaka till krönikan: Carl Erland Andersson skriver att den Onådiga luntan lämnades över till Socialförsäkringsutredningen den 19 februari i år, och han fortsätter: "... fast det minns ni väl inte? Ni är ursäktade, då media aldrig brydde sig nämnvärt. Onådiga luntans omkring 70 berättelser från de sjuka som utförsäkrats och löper gatlopp genom arbetsmarknadsåtgärder, anses representera en verklighet av mindre allmänintresse."

 "Att exempelvis en utförsäkrad utan anhörig med inkomst saknar överlevnadsmöjligheter blir på sin höjd en tillfällig snyftare"

"Onådiga luntan är nödvändig läsning."

"Här finns självmordsförsöken."

"En med svår leukemi, med femtio procents chans att överleva, får behålla sin sjukpenning bara under förutsättning att han kan bevisa att han löper hundra procents risk att dö."

"En psykiskt sjuk som skriver blogg anses därmed arbetsför, ..."

"Läkarintyg ignoreras"

Även om jag länge varit grymt medveten om den bistra sanningen bakom alla vackra ord om "arbetslinje" och "de stackars sjuka som nu äntligen får en möjlighet att komma tillbaka till samhället", så blev jag ändå så berörd av krönikan att jag letade upp mer om Onådiga luntan:

Solrosupproret hade (förstås) skrivit om den redan i februari och här finns den också att hämta som en pdf-fil. Som vanligt visar de att de vet hur verkligheten ser ut:

"Det pyser och bubblar runtom i landet. Länge har den knutna näven hållts i fickan, man har muttrat åt nyheterna, kanske gillat några sidor på Facebook för att göra en liten markering – ”Nej, jag är inte okej med det som händer i Sverige”.

De som fått känna av neddragningarna i välfärden har inte alltid ork att göra mycket mer än så.
Men vi hör hur mullret ökar i kraft.

Fler och fler har egna erfarenheter eller känner någon som är arbetslös eller sjuk och som tvingas leva på smulor eller inte får varken rätt sjukvård eller rehabilitering.

Men det finns fortfarande människor som aldrig hört talas om Fas 3.
Eller att högsta ersättningen från a-kassan är ca 10 000 kr efter skatt.
Eller att en svårt sjuk kan bli helt utan sjukpenning om handläggaren på Försäkringskassan beslutar så oavsett medicinska utlåtanden från flertalet läkare.

De vill inte ta till sig informationen.
De tror sig vara vaccinerade mot sjukdom och arbetslöshet."

Om Onådiga luntan som överlämnats till Socialförsäkringsutredningen: "Vi hoppas såklart att de som sitter i utredningen verkligen tar sig tid att läsa. Om de sjuka som blir sjukare av ”rehabiliteringskedjan” (=utförsäkring), de i fas 3 som utnyttjas, den som en gång prostituerade sig för att kunna hämta ut hjärtmedicin, de som möter dessa människor i jobbet, de som är rädda, rättslösa och de som inte orkade längre."

Tyvärr verkar medvetenheten vara låg, både bland allmänheten och media- för trots allt känns det ju bra med några extra hundralappar i plånboken och så länge jag själv inte är drabbad så behöver jag ju inte bry mig. Eller?

För den som är intresserad och vill bry sig, kan jag rekommendera ett besök på Solrosupproret.se och där läsa mera av hur baksidan av dagens samhälle ser ut. Jag vill också tipsa om Kjell Rautios inlägg på LO Bloggen, han är Välfärdsutredare vid LOs arbetslivsenhet och han har i många år larmat om bristerna i våra socialförsäkringar. Han är mycket kunnig, lättläst och engagerad i ämnet.

För att så avsluta med ett sista citat ur krönikan jag inledde med: "Den tarvliga behandlingen av sjuka är en medvetet förd politik, och det går an att spekulera hur detta medvetande då ser ut, om det är den dimögda goda viljans, eller bara cyniskt."

Jag vet vad jag tror.