Medicinering

Nu har jag varit onormalt trött sedan i början av året- och jag tror hela tiden att det snart skall vända...

I går kom jag på något som jag egentligen borde ha insett för länge sedan: Jag ligger för lågt i ämnesomsättningen igen!

När jag i våras mådde som sämst, kämpade för att komma tillbaka till arbete och allt var jättejobbigt, så hade jag också problem med att hjärtat slog hårt och pulsen var hög även i vila. Obehagligt, eftersom jag hade problem med förmaksflimmer i augusti förra året. Då förlorade jag medvetandet ett par gånger hemma en tidig morgon, slog i huvudet rejält mot badrumsgolvet och krampade.

Min man ringde till sjukvårdsupplysningen för mig, eftersom jag var orolig för att hjärnan tagit skada av fallet mot golvet. Där ville de inte ta något ansvar, utan uppmanade honom att ringa 112. Lite överdrivet, tyckte jag, men okej då- jag ville ha klartecken på att det inte var någon fara för mig att köra till jobbet lite senare på dagen.

Det slutade med att jag blev hämtad med ambulans och inlagd för observation under 1½ dygn- med en hjärtmonitor som larmade varje gång jag rörde mig, kändes det som. Vet inte om jag bloggat om detta tidigare, men det slutade i alla fall med att de trodde att det berodde på en obalans i min saltbalans och efter kaliumdropp och ökad medicinering fick jag åka hem.

Lite osäkert kändes det dock, eftersom de inte kunde utesluta att det fanns någon annan orsak och uppmanade mig att omedelbart söka vård igen om det skulle upprepas. Största skillnaden detta haft för min vardag har varit att jag nu inte använt farthållaren i bilen under det senaste året. Ett sådant anfall på motorväg med farthållaren på skulle jag nämligen inte vilja vara med om eller utsätta mina efterlevande för!

För att komma tillbaka till saken: Vid ett av vårens många läkarbesök berättade jag att mitt hjärta slog "hårt" och att det kändes obehagligt. Läkaren lyssnade då på det, tog pulsen och lät mig ta ett EKG med resultatet att mitt hjärta slår normalt. Kunde därför utesluta att problemet hade med hjärtat att göra.

Under våren (troligen innan läkarbesöket ovan) drog jag ner medicineringen av Armour Thyroid. Ett symtom på överdosering kan nämligen vara hög puls. Jag prövade också att öka igen när jag vid något tillfälle mådde bättre, men fick dra ner på dosen igen. Och sedan dess har jag tagit en lägre dos och tyckt att det fungerar.

Men igår började jag inse att det troligen är det som är orsaken till att det aldrig vänder! För nu ligger jag lägre än vad jag egentligen behöver och jag har även flera andra "hyposymtom" som jag så väl känner igen, men som försvann när jag äntligen fick en fungerande medicinering: Jag tappar stora mängder hår igen, jag får blåmärken utan orsak, jag är så trött och nere att livet ofta känns meningslöst, jag är olustig och irriterad och ....

I morse hade beslutet mognat fram, att jag måste pröva att höja dosen och då var jag irriterad på mig själv för att jag borde ha fattat det för länge sedan!

Jag började med att ta min puls och den låg på 65 slag per minut. Gick in på Wikipedia och fick reda på att en vuxen persons vilopuls normalt ligger på mellan 70-80 slag per minut, så då indikerar ju även min puls att jag ligger lite lågt för tillfället.

Skall fortsätta att ta pulsen varje morgon för att kunna följa förändringen när jag nu ökar dosen av Armour. Förhoppningsvis fungerar det att komma upp i den dos jag tidigare mådde bra av och då hoppas jag kunna lägga denna förlamande trötthet bakom mig igen!

Till den som eventuellt tycker att detta med att mäta pulsen låter lite flummigt, så vill jag berätta att det var så läkarkåren gjorde förr, innan det fanns blodprover som sades avgöra hur ämnesomsättningen fungerar. Då tog man pulsen och morgontempen och detta ihop med patientens sjukdomshistoria, släkthistoria och symtom var det som gav diagnosen. Nu tror man att TSH berättar allt- men det är en annan historia!

Just nu är det tungt!

I helgen var jag ute en stund och rensade ogräs. Hur konstigt det än kan låta, så är det en av mina absoluta favoritaktiviteter!

Nu, sen jag blev sjuk vill säga! Innan dess var det bara ett nödvändigt ont, som jag gärna försakade.

Trots att jag alltså verkligen älskar att vara ute i trädgården och "greja", så kan de tillfällen jag har varit det, denna sommar, räknas på handens ena fingrar. Jag har oftast inte ens orkat att ta mig ut!

(I sommar har det enda jag egentligen orkat och velat göra, samtidigt som jag mått bra av det, varit att ligga och läsa- bok efter bok efter bok.)

Redan från något år in i min sjukdom, så har jag haft en sådan stark känsla ute i trädgården: "Det är här jag kommer att bli frisk!" Efter att på senare år ha läst en del böcker om Trädgårdsrehabilitering och Naturens läkande kraft, så har jag förstått att min kropp ända från början vetat så mycket mer än vad jag har gjort!

När jag var ute nu i helgen, så kom jag in i det som nog kallas "flow"; när tankarna bara flyter, jag jobbar med händerna och hjärnan får vila.

Då kom jag på (eller mitt undermedvetna släppte fram) vilken sorg det är att jag har varit tvungen att ge upp mitt arbete. Jag har kämpat så hårt under så många år, men det räckte inte!

En del av min identitet är att jag är förskollärare! Nu har jag slutligen förstått att det är över och att det inte är troligt att jag någonsin kommer att kunna arbeta i barngrupp igen. För även om jag ända sedan jag blev sjuk har insett att jag inte kan jobba med barn "just nu"- så har jag hela tiden hoppats att "snart", på något sätt.

Jag har dessutom alltid arbetat! Under högstadiet och gymnasiet var jag både betald och ideell ledare för (främst) olika barngrupper och andra aktiviteter. Sedan dess har jag i princip alltid haft minst ett arbete- men nu är jag helt utanför arbetsmarknaden och har dessutom 75% sjukersättning (tidigare förtidspension eller sjukpension)!

Det var jättestarkt att möta dessa känslor som jag tidigare inte släppt fram och jag kom också på att den oerhörda trötthet jag känt under sommaren, nog kan ha att göra med dessa (hittills undermedvetna) känslor.

När jag på kvällen berättade om denna upptäckt för min man, så blev jag även överväldigad av en stark sorg över alla de år jag förlorat! Mer än ett decennium av mitt liv är borta! Många år då jag bara överlevt dag för dag...

En stark sorg över hur jobbigt det har varit under de år som gått. Kanske har jag inte kunnat klara av att möta all denna sorg under tiden jag har kämpat- med att överleva och med läkare, jobb och Försäkringskassa?

Men nu när jag gett upp och erkänt mig besegrad, så kan sorgen få ta plats eftersom jag har utrymme för att släppa fram mina känslor igen? Så tänker jag.

Jag tänker också att sorgen över att livet inte blev som jag tänkt, sorgen över att jag inte fick rätt behandling från början och över så många förspillda år, sorgen över att inte bli trodd av myndigheterna och sorgen över att jag inte längre har något jobb att återvända till- den sorgen kanske är nödvändig att kännas vid och bearbeta för att jag skall kunna komma ut på andra sidan?

Till större ork och ny framtidstro? Så tror jag.

En enda lång klagosång

Jag har länge irriterat mig på allt det extra besvär det innebär för mig som privatperson att vissa samhällsinstitutioner säljs ut eller "utsätts för konkurrens"- kan nog inte komma på något exempel då det varit till glädje och nytta för mig som medborgare!??

Det jag själv är mest berörd av är privatiseringen av apoteken: Jag tar dagligen ett tiotal mediciner och tidigare var det rätt så enkelt att hämta ut ny medicin när den gamla var slut. Man gick till apoteket, visade leg och talade om vad man ville ha. Det var mer regel än undantag att medicinerna fanns hemma- och om så inte var fallet så kunde man få en lista med de apotek där den fanns.

Nu måste man förbeställa den medicin man vill ha, om man inte vill åka flera gånger, för det är sällan det man vill ha finns hemma och nu kan man inte heller få veta vilket annat apotek som har varan hemma, eftersom de tillhör olika bolag. Personalen är fortfarande lika kunnig och trevlig och de gör ett bra jobb, men själva systemet är det fel på!

Det faktum att de vinster, som tidigare gick till att subventionera de icke lönsamma apoteken (tex i glesbygd), nu plockas ut av den privata ägaren och staten får gå in med statsbidrag för att de inte skall läggas ner, gör väl inte ekvationen bättre?

Dessutom har tydligen läkemedlen blivit dyrare, istället för billigare, vilket är en konstig definition av begreppet "konkurrens". Eftersom jag alltid når upp till högkostnadsskyddet ganska snabbt, så drabbar det mig inte som kund, men oss alla som skattebetalare. Någon tjänar på detta, men inte är det jag som kund och medborgare, i alla fall!

Nästa irritationsmoment är bilprovningarna: De lades ut för konkurrens, men det fanns inget intresse från "marknaden", så då delades de in i tre grupper, tror jag, som såldes till olika intressenter och som nu gjort det mycket besvärligare att boka tid för besiktning.

I våras ägnade vi en halv dag åt att surfa på nätet för att hitta de olika företagen som tagit över "våra" stationer. Det var varken lätt att hitta de olika webbplatserna,  reda ut vilken station som hörde vart eller sätta sig in i hur de olika sidorna fungerade. Tidigare loggade man in på ett ställe och så fick man upp alla stationer i närområdet som hade tider under den period man valt! För enkelt!??

Nu har jag inte något emot att stationerna utsattes för konkurrens, det kan väl vara jättebra om exempelvis en bilverkstad kan komplettera sin service med att utföra besiktningar också. Och om det på sikt skulle leda till att några av statens stationer skulle slås ut, så är det ju vi kunder  som har valt att det är så vi vill ha det! För att den nya besiktningen är bättre och mer attraktiv än den tidigare. I det fallet kan man ju prata om att det är "marknaden" som har valt- men när vi tvingas byta något vi är nöjda med, vem är det då som har valt??? Inte heller här känner jag mig som en vinnare i min roll som medborgare och bilägare!


Men att jag började skriva detta inlägg igår, berodde på en artikel i GP: "Personal larmar om medicinhantering":

"Vårdpersonal slår larm om livsviktig medicin som hamnar på avvägar. Problemen med den nya lågprisleverantören av läkemedel är långt ifrån lösta.

- Det är den största svikten i patientsäkerhet jag upplevt under min karriär. Om människor inte redan dött är det bara en tidsfråga innan de gör det."

"I våras vann Apotekstjänst upphandlingen som regionerna Halland och Västra Götaland gjorde för 44 000 patienters räkning. Det privata företaget tog på sig att göra jobbet för bara en tredjedel av priset mot tidigare monopolföretaget Apoteket AB.

"Det fanns en hake. Apotekstjänst hade ingen kunskap om medicinhantering. Bolaget hade tidigare sysslat med distribution av videofilmer."

"Sommaren blev kaosartad med stora inkörningsproblem..."

"I början av augusti hamnade Apotekstjänst i likviditetskris....

"25 miljoner kronor betalades från skattemedel till ett företag som var på väg att hamna på obestånd."

"Men de allvarligaste problemen är att rutinerna ändrats så att svårt sjuka människor riskerar att bli helt utan medicin – utan att någon upptäcker det, menar Anna Holst."

- "Plötsligt var det tomt i påsarna utan att någon noterade det. Några viktiga hjärttabletter kunde försvinna mitt i en rulle. Det är en stor risk för att människor blir svårt sjuka."

Även Västnytt tog upp detta på kvällen: "Tusentals äldre kan ha varit utan mediciner":

"Enligt Anna Holst är problemen många. Det finns exempelvis inga system för påminnelser och texterna är så små att det är omöjligt för sjuksköterskor att få en överblick över patienternas medicinering. Men även företagets IT-system har brister, då det inte tillräckligt tydligt sänder ut information om att patienternas recept måste förnyas. Något som inneburit att många patienter inte fått sina mediciner."

Ordföranden för Apotekstjänst AB anser att:

-" Det är klart att vi gjort ett och annat fel. Men i princip har vi inga stora kvalitetsproblem."

Inköpschefen på Västra Götalandsregionen säger att:

"... inkörningsproblemen för Apotekstjänst AB är över och att man är nöjd med upphandlingen som minskade regionens kostnader från 100 miljoner till 30 miljoner kronor."

"Hon medger att det varit en hel del klagomål på verksamheten men hon menar att det är inkörningsproblem som nu är lösta. Och enligt henne har aldrig den medicinska säkerheten varit i fara."

Även om det nya avtalet spara upp till 60 miljoner per år, så kanske man också skulle ställa sig andra frågor innan man skriver på? Som: Hur har de räknat för att få fram denna summa? Är det rimligt att de kan utföra arbetet för den ersättningen? Har de rimlig uppfattning om vad uppdraget innebär? Är det rimligt att tro att de har förutsättningar att utföra uppgiften till det priset med den säkerhet som krävs? Vad är ett människoliv värt?

Och eftersom upphandlingsreglerna inte medger att man ställer sig dessa frågor, så kanske det är själva systemet med upphandlingar och reglerna för detta som behöver ses över och anpassas även till verksamheter som handlar om människors liv och hälsa?


Några andra saker jag reagerat på under senare år:

Skolor som läggs ner eller går i konkurs mitt under terminerna eller mitt i en påbörjad utbildning. Det kan bli dyrt för samhället när en ung människas utbildning riskeras! Visst borde en viss framförhållning krävas av dem som anordnar utbildning!?? Detta är kanske ett problem främst för bolag som vill göra vinst på utbildningen, men även för tex Ale kommun där man beslutat lägga ner kommunens enda gymnasieskola, utan att erbjuda de elever som redan går där att gå klart sin utbildning på den skola de valt.

Äldreboenden som tjänar pengar på de gamla som har svårt att protestera, genom att dra ner på personal, mat, blöjor eller vad som nu kan spara några kronor. Usch!!!

Är det vettigt att det är ekonomer som sitter i toppen och styr sjukvården? Borde inte läkare vara bättre på detta? Eller är flödet av patienter lika enkelt att styra som flödet av pengar?

Jag är varken emot privatägda skolor, förskolor, äldreboenden eller vårdcentraler- men varje tänkande människa kan väl förstå att det är skillnad på om någon eldsjäl till läkare, lärare, sjuksköterska eller förskollärare startar upp en verksamhet utifrån sina idéer om hur en bra verksamhet skall utformas- eller om ett riskkapitalbolag köper/ startar verksamheter för att tjäna pengar på dem!?!!

I Göteborgsområdet har det också varit problem med upphandlingarna av busstrafiken. Många bussar som körts av den som betalt minst har varit så fulla av fel att de stoppats av polisen upprepade gånger pga trafikfarlighet. Ofta har många bussar från samma bolag tagits ur trafik samma dag, återkommit efter några dagar och återigen tagits ur trafik.

Färdtjänsten och skolskjutsarna upphandlas ju också och i Kungälv gick det så illa att mentalt handikappade barn blev avsläppta vid fel hus och autistiska barn som behöver ha en klar struktur omkring sig fick olika chaufförer varje dag vilket försämrade deras tillvaro. Patienter missade läkartider de väntat på i månader, för att taxin för sjukresan inte kom alls eller alldeles för sent osv.

Ambulanserna är ju ytterligare ett exempel på att man riskerar människoliv för att spara några kronor. I media har funnits åtskilliga exempel på dålig arbetsmiljö för ambulanspersonalen, för få ambulanser, ambulanser som inte är i trafik, vilket gör att vissa områden har orimligt lång tid från larm till utryckning osv. På Öckerö dog ett spädbarn häromåret pga detta. Återigen: Vad är ett människoliv värt?

De italienska spårvagnarna som upphandlades till Göteborg är en historia helt för sig själva: Det har varit så många problem under många år, deras gnisslande stör dem som bor i närheten av kurvor i spåren, reparationerna har varit otroligt många och för tillfället är väl flertalet av vagnarna tagna ur trafik igen.... Trots att det knappt varit annat än fel sen de, långt om länge, anlände- så beställde man in ytterligare vagnar av samma tillverkare!

SJ och Posten är de två sista exemplen jag tänkte ta upp. Dessa bolagiserades och delades upp i olika bolag som skulle sköta olika delar av verksamheten och med facit i hand är det väl lite svårt att se att det blev bättre för oss medborgare och kunder? Eller?

Jag vet att jag lätt skriver för långa inlägg och kanske är det inte ens någon som orkat ända till slutet, men det jag vill ha sagt kunde nog egentligen sammanfattas så här enkelt: Hur kan man tro att den som utför en uppgift till det lägsta priset är bäst för uppgiften? Kanske man får det man betalar för? Och om någon helt utan erfarenhet lägger ett orimligt lågt pris, så kanske även upphandlaren kan ha ansvar för att kvaliteten blir lidande?

Jag är helt övertygad om att det också finns många goda exempel, men: Är det rimligt att privatiseringar, bolagiseringar, upphandlingsregler och liknande försämrar tillvaron för oss medborgare- för att några få skall kunna göra vinster på det som nyss var våran gemensamma egendom?

Slut på semestern

Idag är min första egentliga dag som "arbetslös", eftersom jag nu skulle börjat arbeta igen- om jag inte sagt upp mig. Jag har ännu inte ångrat mitt beslut, mest känt en lättnad över att inte behöva "samla energi" under sommaren för att orka gå tillbaka till jobbet efter semestern.

Jag har haft ganska begränsat med energi under sommaren, men varit lite piggare under de senaste veckorna. Jag har klarat av att läsa och detta har jag njutit av mycket under sommarens alla varma dagar- inne med neddragna persienner och tvärdrag. Svalt och skönt! På kvällarna har jag ofta kunnat vara ute och här har varit föredömligt lite mygg och knott!

Jag har klarat av att vara mycket mer "social" än jag varit på många år och det är ju en av de vinster vi hoppas på nu, när jag inte behöver lägga all min energi på jobbet längre. Jag har i och för sig knappt varit hemifrån, mer än för ett par besök hos bekanta i närheten (och ett par biblioteksbesök), men besökarna här har varit desto fler! Jättetrevligt med systrar, föräldrar, svärmor med man, svägerskor och svågrar och ett fåtal kompisar. Dock inte samtidigt! Vi har fikat och grillat och pratat och umgåtts. Tänk vad jag har saknat det!

Mest energikrävande har besöken av min 6-åriga systerson varit, då sker det mycket i varje stund! Men så underbart det är att få umgås med barn! Mestadels har jag ramlat i säng så snart gästerna har gått, men efter några timmars sömn har jag fungerat hjälpligt igen och mer än ett par dagar har inte ett besök däckat mig.

Bara en gång har jag behövt säga nej till besök i sommar (och det är en verklig förbättring mot tidigare!), men då var det pga förkylning och inte min trötthet så det känns lite annorlunda. Sjuk kan ju vem som helst bli! Fast nu kom jag på att det inte var helt sant, för ett par gånger har jag fått neka min ena syster och svåger att komma, men då har det varit att de haft otur och ringt efter det att vi redan bokat in ett annat besök. Och vissa gränser finns det fortfarande för mig.

Nu laddar jag för ett 50-årskalas och ett 70-årskalas under augusti. Jag räknar med att kunna delta i båda och det hade varit väldigt svårt om jag fortfarande jobbat.

För övrigt räknar jag med att det blir betydligt färre besök här nu när semestrarna är slut och eftersom min man också börjat jobba idag, så blir det även mindre "socialt" här hemma på dagarna vilket bör göra att jag inte blir lika uttröttad längre. Hoppas därför att jag skall kunna orka åka och handla, kanske äntligen komma iväg till frissan, ha energi för trädgårdsarbete osv i höst.

Det är en stor lättnad att jag inte längre behöver pressa mig till att klara av att arbeta på i förväg bestämda tidpunkter, oavsett vad kroppen säger om saken. När jag nu kan lägga mina aktiviteter när det passar utifrån dagsformen så tror jag att jag på sikt kommer att orka mycket mer!

Nytt utseende på bloggen

Jag har nog haft rätt gott om tid under sommaren, tycker jag mig märka. Jätteskönt! Jag har varit ganska pigg och eftersom vädret varit så varmt så har jag gärna hållit mig inne dagtid. Det märks på alla böcker jag läst, men även på att antalet blogginlägg snarast exploderat.

I alla fall om man betänker att det tidigare kunnat gå flera månader mellan inläggen- och detta trots att jag egentligen haft mycket att blogga om när det gäller det bloggen egentligen är tänkt att handla om: hypotyreosen, behandling och symtom, sjukförsäkringen och alla turer kring den, min rehabilitering och arbetsförmåga....

Idag har jag till och med hunnit göra något åt bloggens tidigare ganska tråkiga utseende. Nu känns den fräschare och jag är för tillfället ganska nöjd, men vet inte om jag kommer att ändra mer framöver. Hoppas att du känner att du kommit rätt trots det nya utseendet!

För om man säger: Det är ju inte utseendet, utan innehållet, som räknas!

Jag tar gärna emot kommentarer- och då särskilt om sådant som kanske skulle kunna göras bättre- under kommentarerna nedan.

Boktips: Utsatt av Markus Lutteman

Detta är ju inte tänkt att vara en bokblogg, men nu har jag ju läst ytterligare en bok jag bara måste dela med mig av....

Bokus hade pocketrea med böcker för 25 kr/st. Hur skall en läslus kunna motstå???? Där fick jag med en bok jag annars hade missat och som jag är jätteglad att jag nu läst:

Utsatt: en berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan av Markus Lutteman. Boken handlar om Ester Janssons liv och följer henne från barnhemmet i Etiopien till livet i adoptivfamiljen, skoltidens mobbning, rasism och övergreppen hon utsätts för av familjens fosterbarn, hennes vuxenliv fram till 35-årsåldern- då hon äntligen får kontakt med sin biologiska mamma igen.

Detta kunde varit en ganska vanlig uppväxtskildring, men Markus Lutteman har gjort en ordentlig research genom läsning av mängder av rapporter, böcker, tidningsartiklar, adoptionshandlingar och Esters sjukjournaler. Han har också intervjuat adoptivföräldrarna, den biologiska mamman, personer inblandade i adoptionsprocessen, ett par av fosterbarnen, hennes läkare, en socialarbetare och andra runt omkring. Till varje kapitel finns en beskrivning av varifrån han fått uppgifterna, från vilken intervju, tidningsartikel, bok el dyl. Ett mycket ambitiöst projekt!

Boken följer många trådar:

Vi får följa det drygt 30-åriga kriget mellan Eritrea och Etiopien, arvet som européerna lämnade efter sig där, FN:s flathet och stormakternas inblandning i ett för dem strategiskt krig. Mycket intressant och ny kunskap för mig!

Här finns också en hel del om synen på adoptioner genom tiderna. Hur barn kan bli en handelsvara och hur tillgång och efterfrågan följer varandra. Intressant läsning!

Synen på fosterbarn och familjehem har också förändrats över tid och det känns skönt att 70-talets ideala familjehem inte längre är det optimala. Särskilt efter att ha läst den här boken!
Vi får också följa ett av familjens fosterbarn från födseln till nutid och även en del om de andra barn som placerades i den dysfunktionella miljön.

Esters nya familj var pingstvänner och därför får vi även veta en hel del om den rörelsen.

Trots att Ester verkligen försökte leva upp till föräldrarnas krav så dög hon aldrig och hon får hela livet höra att hon kräver så mycket uppmärksamhet. Trots många problem överlever hon och försöker göra det bästa av situationen.

Som vuxen har hon mycket kontakt med sjukvården, men får lite hjälp. Delvis för att hon inte vågar berätta vad hon varit med om och när hon sedan vågar börja ta emot annan hjälp än mediciner så blir hon kränkt på nytt.

Man skulle kunna tro att boken var både tung, tråkig och rörig, men så är det inte. Den är i högsta grad läsvärd och jag tror inte att någon kan läsa den utan att beröras djupt!

Max satirteckningar

I GP publiceras satirteckningar under rubriken "Max en gång i månaden". De är alltid jättebra och träffande- tycker jag! Nu fick jag se att det fanns en webbadress vid teckningen och kollade upp den- och vilken guldgruva jag hittade på Max Gustafson- när i-landsångesten blir för svår.

Vill gärna dela med mig av teckningen Slit & Släng Bemanning AB. Vi är nog många som kan känna igen oss i känslan av att vara kasserade och mindre önskvärda av samhället efter att vi slitit ut oss i vårt arbete- även om de flesta av oss kanske inte jobbat inom bemanningsbranschen.

Individuell frihet och Anhörighetskassan är också exempel på hur han speglar dagens hårda samhällsklimat.

Den orättvisa skatten som ingen vill tala om

"De som betalar högst skatt är de arbets­lösa och sjuka. Den orättvisan är det inte många som pratar om.", så börjar Lena Mellin dagens krönika i Aftonbladet.

Hon fortsätter sedan med att Jobbskatteavdragets idé är att det skall bli dyrare att inte jobba, men:

"Det ledde till våldsamma protester från landets ålderspensionärer som kände sig diskriminerade och eftersom de är många och röststarka så sänktes inkomstskatten för dem också. Kvar på överblivna ­kartan blev de föräldra­lediga, sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa. De betalar högst skatt av alla. Den orättvisan tycks ha accepterats av alla partier, i alla händelser är det inget som drar en lans för denna utsatta skara."

Att ingen verkar beredd att genomföra några förändringar när det gäller detta, kanske kan bero på att det är en liten och svag grupp? För som hon fortsätter:

"Skillnaderna är långt­ifrån försumbara. En löntagare som tjänar 13 000 kronor i månaden betalar 2 373 kronor i skatt. En pensionär med lika hög pension betalar 261 kronor mer än löntagaren. Men den som är sjuk, ­uppbär livränta, lever på ­a-kassa, är föräldraledig eller uppbär annan pensionsgrundande ersättning som inte ger rätt till jobbskatteavdrag av samma storlek betalar 917 kronor mer än löntagaren."

Sedan undrar hon om det är acceptabelt?

"Sjuk är man för att man drabbats av sjukdom, föräldraledig är man för att man tar hand som sitt lilla barn. Ska det straffas skattemässigt?"

Jo, det skall det nog, för det finns en bred acceptans för det i samhället. Retoriken har ju mycket handlat om hur utbrett fusket är inom socialförsäkringarna och att det måste löna sig att arbeta (vilket jag, som mångårigt sjuk kan intyga att det verkligen skulle göra!!!). Det är väl självklart att alla de som jobbar och gör rätt för sig inte vill att andra skall åka snålskjuts på deras arbete, för det är ju så det utmålas!

En del i retoriken är också att man pratar om bidrag istället för ersättningar från en försäkring (sjuk- arbetslöshets- eller föräldraförsäkring). Försäkringar som bara omfattar dem som kvalificerat sig för dem och betalat in till dem under den arbetsföra tiden. Försäkringar som de som nu arbetar också omfattas av om de skulle behöva utnyttja dem. Lyckliga är de som slipper utnyttja sina försäkringar och kan fortsätta leva sina liv på de sätt de vill!

Försörjningsstödet (tidigare socialbidrag) är ett bidrag! Det omfattar alla som lever i Sverige, oavsett om man arbetat här eller inte och det är samhällets yttersta skyddsnät för sina invånare. Samtidigt som retoriken varit att man skall "minska utanförskapet" så har denna grupp ökat. Mycket! Men det är en helt annan historia.

Det som nog ofta glöms bort är hur a-kassan urholkats genom att allt fler når upp till maxbeloppet och får allt mindre av sin ursprungliga inkomst i ersättning, hur svårt det alls blivit att få del av sjukförsäkringarna och hur många som hamnat helt utanför, hur litet fusket visade sig vara när man verkligen skulle ta till krafttag mot fuskarna, och inte minst, hur utanförskapet förstärkts för dem som hamnat i Fas 3 och ofta utför riktiga arbeten till en spottstyver- arbeten som de aldrig kan få, hur väl de än utför dem, för varför skulle arbetsgivaren anställa någon som de kan få gratis!??

Det är till detta som skillnaderna i skatt skall läggas!

Men så länge befolkningen tycker att det är rätt att straffa de som inte kan arbeta, långsiktigt eller tillfälligt, så kommer det inte att bli någon förändring. För den som är frisk och har ett arbete tror nog att det alltid kommer att fortsätta att vara så!