Sverige sviker!

Jag har just tittat på del två i serien Sverige sviker, om hur skolan sviker de barn som inte passar in i dagens skolmall. Del 2: Om eleverna som ingen lyssnade på,  handlar om elever med diagnoser/ särskilda behov som skolan helt enkelt inte bryr sig om att försöka möta.

Här berättas om rektorn som tycker att eleven borde börja medicinera för att passa in, medan läkaren anser att det är skolan som är problemet- inte eleven. Om rektorn som ljuger och säger att "det har jag aldrig sagt"- vilket gör att eleven tappar tilltron till vuxenvärlden.

Elever med ångest, depression, som skär sig för att uthärda, med svåra magproblem av stressen av att inte bli förstådda och bemötta utifrån sig själva. Tjejen som säger att "jag gick dit, ingen såg mig, jag gick hem"- dag efter dag... Killen som inte blev insläppt i klassrummet för att han "redan missat så mycket"- och när han ändå satt där så behandlades han som luft....

Om eleven som skrivit brev till utbildningsministern och barnombudsmannen, som svarar att de inte får bry sig om enskilda fall och om föräldrar, som trots att de redan kämpat så mycket förgäves, ändå orkar anmäla till skolinspektionen. Om elever som går hem och där ingen ens ringer och undrar var de är- vilket ytterligare spär på självföraktet.

Om eleven som fungerade bra i liten grupp med en proffsig speciallärare- men som skulle "inkluderas" och få sin undervisning i den vanliga klassen. Inkludering är ett modeord som betyder att man kan spara in på dyra resurser och istället sätta alla elever i samma klass- oavsett behov. Vilket drabbar hela klassen!

Om eleven som hamnade i ett mörkt, ensamt rum- för att andra behövde rummet med fönster. Om elever som inte får sin rätt till utbildning uppfylld för att de inte passar in i mallen- och kanske också att det varit alltför mycket fokus på handlingsplaner och administrativt arbete för lärarna? Kanske skulle det vara bättre att ägna tiden åt att få möta eleverna- där de är?

För möten och handlingsplaner verkar det inte ha varit någon brist på...

Jag kan verkligen rekommendera denna serien för alla som har åsikter om dagen ungdom och om skolan! Kanske har skolan haft för stort fokus på att gå tillbaka till 50- och 60-talens skola och det industrisamhälle vi då behövde utbilda våra ungdomar för- och för lite på att anpassa den till 2010- och 2020-talens behov i det informationssamhälle vi står på tröskeln till? Kanske behövs det helt nya idéer för att möta de behov och de elever som skall leva i detta framtida samhälle?

Kanske måste man förstå att dagens egocentrerade elever (vilket är det sätt de blivit uppfostrade på, som centrum i familjens värld) behöver andra lösningar än gårdagens kollektivt uppfostrade barn (där föräldrarna var centrum i familjen)? Kanske måste man inse att det samhälle dagens barn och unga växer upp i, är så väldigt mycket annorlunda och framförallt så mycket tuffare än det som vi lite äldre hade vår uppväxt i? Även om dagens unga växer upp i ett materiellt överflöd, där ting kanske ofta får ersätta tid, så har kraven på prestation, kroppsideal och andra yttre och inre krav, blivit så oändligt mycket högre, tänker jag. Jag är så lycklig att jag inte behöver växa upp och hitta min väg i dagens allt hårdare samhälle!

Kanske måste man inse att skolan bara är en spegling av samhället utanför- och att alla de problem skolan och lärarna blivit beskyllda för under det senaste decenniet, kanske egentligen bara är ett symtom på att samhället befunnit sig i snabb förändring och att skolan inte hunnit med in i den nya tiden?

Del 1 handlade Om elever i social utsatthet och kommande avsnitt sänds på tisdagar klockan 20.00 i SVT2. Programmen finns också på SVTPlay.