En av de saker som upprört mig under de gångna åren, förutom frasen att "Alla som är sjuka får ersättning", är den ofta upprepade självklarheten att "Det måste löna sig att arbeta".
Regeringen har baserat sin politik på "Arbetslinjen" som har som grundidé att det måste löna sig att arbeta, med undermeningen att det inte (längre?) skall löna sig att vara sjuk eller arbetslös. Lätt och begripligt och något man inte kan säga emot- för visst måste det löna sig att arbeta!
Frågan blir då: Gör det inte det? Är det verkligen så illa att hårt arbetande människor får ut lika lite, eller mindre, än de som inte vill eller kan arbeta!??
Jag kan ju inte utgå ifrån någon annan än mig själv, men så här är det i mitt fall:
Som förskollärare i Göteborgs kommun, ålder 45-54 år, skulle jag nu, enligt Lärarförbundets statistik, haft en månadslön på mellan 25 000 - 30 665 kr. Detta är medellönen för 80% av förskollärarna i Göteborg, om man tar bort de 10 % som har de lägsta respektive högsta lönerna, för att undvika extrema avvikelser i enskildas löner.
Om man snävar in det till de 20% som ligger precis i mitten av skalan, så hade min tänkta lön legat på mellan 27 767 - 28 683 kr/ mån. Allt enligt den statistik som Lärarförbundet tillhandahåller och som är baserad på lönerna i november 2013.
Då blir ju frågan: Skulle det lönat sig för mig att kunna arbeta eller har jag det minst lika bra nu när jag går hemma med sjukersättning? För att förenkla de hypotetiska uträkningarna nedan, så räknar jag med att jag skulle ha haft en månadslön på 28 000 kr/mån, vilket borde ligga i underkant av den tänkta lön jag kunde ha haft om jag inte blivit sjuk, baserat på de löneökningar jag fick under mina sista år i arbete.
Om man börjar med de 37 månader jag var helt utan någon form av ersättning, så har jag bara där förlorat en dryg miljon kronor i bruttolön (37 månader x 28 000 kr = 1 036 000 kr), eftersom jag inte klarade av att arbeta när Försäkringskassan, med politikernas ord: "Gav mig en chans att komma tillbaka till arbetsmarknaden istället för att vara inlåst i stelbenta försörjningsformer som håller kvar människor i utanförskap". Om mina 37 månader utanför statistiken, har jag skrivit tidigare i Mina tre år som utförsäkrad.
Men om man ser till nuläget och de ca 15 år jag har kvar till pensionen, hur ser det ut då?
Jo, nu får jag 8 389 kr brutto varje månad, för de 75% jag har beviljats sjukersättning (tidigare sjukpension). Om jag haft full sjukersättning så skulle det inneburit 11 185 kr/ mån, att jämföra med de ca 28 000 kr/ mån jag skulle haft som fullt arbetsför. Årsinkomsten på 100% sjukersättning blir 134 220, att jämföra med de 336 000 kr jag skulle haft i tänkt årslön om jag kunnat jobba.
Skillnaden i årsinkomst är alltså 201 780 kr/ år x 15 år = 3 026 700 kr plus den lön jag förlorade under mina dryga tre år som utförsäkrad: 1 036 000 kr = 4 062 700 kr för mina sista 18 år innan pension. Då har jag inte räknat med de 8 år jag innan dess, då jag inte heller var arbetsför och uppbar sjukpenning eller tillfällig sjukersättning, men å andra sidan så hade jag viss inkomst under min tid som utförsäkrad, då jag under senare delen av tiden, periodvis kunde klara av 25% arbete och då fick lön för det.
För fyra miljoner kronor brutto anser jag nog att det hade lönat sig för mig om jag kunnat arbeta! Dessutom är ju skatten på den lägre ersättningen (sjukersättningen) högre, än den på den högre (lönen), eftersom fem jobbskatteavdrag har premierat dem som kan arbeta.
Nu är ju detta bara tänkta siffror utifrån min egen situation och bilden kompliceras ju av många faktorer. Det kostar att arbeta och en del av lönen går direkt till dessa kostnader: Arbetsresor, arbetskläder, uteluncher osv, medan mina extrakostnader främst består av sjukvård och mediciner. Dessutom orkar jag ju inte med så mycket aktiviteter, semestrar och liknande som jag hade gjort och lagt pengar på om jag varit frisk.
Så har jag tjänat eller förlorat på att jag inte har kunnat arbeta? Jag anser helt klart att min ekonomiska situation skulle ha varit helt annorlunda om jag inte hade blivit sjuk- och då inte till det sämre! Jag tycker inte att det är rimligt om man skulle haft samma ersättning vid sjukdom som när man arbetar, men skillnaden är mycket större än man ger sken vid när man säger sådan som att "Det måste löna sig att arbeta". Det gör det!
Jag undrar om huvuddelen av befolkningen verkligen förstått hur illa det kan gå om man blir sjuk eller arbetslös- det kan drabba vem som helst när som helst (och inte bara "fuskare" och de som är "ovilliga till arbete"!) Har du en buffert så att du skulle klara dig om du blev sjuk eller plötsligt arbetslös?
Ytterligare en aspekt är att när man hamrat in budskapet om att "Det skall löna sig att arbeta" så har man enbart tänkt i ekonomiska termer- vilket verkar vara det enda viktiga nu för tiden. Det jag saknat mest som oförmögen till arbete har varit sådant som arbetsgemenskap, känsla av att göra något meningsfullt, uppskattning, delaktighet i ett större sammanhang, raster, semestrar, röda dagar, lediga helger och allt annat som hör till arbetslivet. För som redan Pippi Långstrump upptäckte på sin tid- så måste man gå i skolan för att få jullov!
Lite överkurs för den som vill förstå hur sjukersättningen beräknas:
Varför får jag bara ca 30% av min tänkta lön som sjukersättning, fast sjukersättningen skall vara 64% av den sjuklönegrundade lönen?
Jo, under mina första dryga tre år som arbetsoförmögen, fick jag först 90% av min tidigare lön i sjuklön och därefter 80% av lönen i sjukpenning. Under nio månader av denna tid arbetstränade jag och hade då rehabiliteringspenning istället, vilken ligger på samma nivå som sjukpenningen.
Tiden därefter, från 2004-2009, fick jag sjukersättning, som sägs vara 64% av den sjuklönegrundande lönen, men som i realiteten baserades på de senaste fyra årens inkomst, vilket för mig innebar att en fjärdedel baserades på min tidigare lön och tre fjärdedelar baserades på de 80% jag hade i sjukpenning- vilket då resulterade i att min sjukersättning istället blev lite drygt 50% av min tidigare lön.
Sedan kommer det fiffigaste av allt, ur statens synvinkel vill säga: Efter mina dryga tre år som helt utförsäkrad så beräknas min nya sjukersättning (när jag med samma symtom och sjukdomsbild åter blir insläppt i försäkringen) på den tid jag varit utförsäkrad och till största delen arbetsoförmögen! Det vill säga på de år då jag inte arbetat alls eller med knapp nöd, periodvis, lyckades utföra arbete på upp till 25%!
Snipp snapp snut så blev det ett lyckat slut- för statens kostnader för sjukförsäkringen!
Jag tycker detta är hur knäppt som helst, jag har liknande siffror och får absolut inga 63 % av lönen eller vad procent talet var? Att detta får fortsätta. För mig beräknades då jag också delvis gick utan ersättning :-(
SvaraRaderaAtt det får fortsätta får vi nog räkna med, det skulle kosta alltför mycket att återställa försäkringen till det som var tanken från början. Tror jag. Nu tas ju iofs utförsäkringen bort i höst, men vi som redan är sjuka har nog ingen chans att få våra röster hörda och få tillbaka de pengar som tagits från oss trots att vi betalat in till försäkringen hela våra yrkesverksamma liv. Vi är för få och för trötta/ sjuka/ tysta.
RaderaDet konstiga tycker jag är att dessa massiva förändringar gick att göra utan att majoriteten av befolkningen protesterade. Högljutt! För ett par hundralappar mer i plånboken valde större delen av den fortfarande friska majoriteten att blunda för vad som pågick, trots att många allvarligt sjuka och utförsäkrade gjorde allt de kunde för att slå larm. Man brydde sig helt enkelt inte , trots att ingen är vaccinerad mot egen sjukdom i framtiden och det därför egentligen inte handlar om "vi" och "dom"!
Själva idéen med försämringen av var ju att kostnaderna för sjukförsäkringen skulle minska- och det kan den naturligtvis inte göra utan att det går ut över dem som är beroende av försäkringen- det vill säga de sjuka. För att kunna minska storleken på ersättningen blev verktyget utförsäkring/ omförsäkring/ friskskrivning som man från ansvarigt håll ivrigt förnekade var en försämring och i retoriken lät man det istället handla om "att få tillbaka människor i arbete/ ge människor en ny chans/ fråga efter dem som varit sjuka länge osv- men i grunden handlade projektet om att minska kostnaderna för staten- och man gjorde det under falsk flagg.
Jag anser att media varit väldigt flata i detta. Trots att de kunde intervjua tex en cancersjuk som blev utkastad ur försäkringen under pågående behandling och mot läkarnas inrådan, så kunde någon av de ansvariga som intervjuades efteråt bara säga några av de inövade flosklerna- utan att journalisten ifrågasatte och pressade dem på sanningen. Det är jag fortfarande besviken på, för journalistkåren har, som jag ser det, ett stort ansvar i att slå hål på luftslotten som politikerna svänger sig med och reda ut vad det betyder i praktiken. Hade detta gjorts så hade försämringarna inte kunnat bli så stora. Tror jag.
Senast nu i veckans Fråga doktorn (21/9), så säger programledaren i samtal med en gäst: "Vi får ju alltid höra att vi har ett så fantastiskt socialt försäkringssystem här i Sverige..." Då undrar man ju vilken sten hon har legat gömd under det senaste decenniet! Och då handlar det om en journalist som borde vara lite mera påläst än gemene man. Jag tycker att det är skrämmande!